Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1851, sida 1

— till en blomstersäng, hvars neslikor stodo lutande, liksom utmattade af dagens hetta. Dessa blommor måtte hafva egt hennes synnerliga förkärlek, ty de voro alla bundna vid små hvita kåppar, och allt ogrås omkring dem var sorgfålligt bortrensadt. Valet af blommor, den uppmårksamhet som egnades dem, de moderliga omsorger, hvilka lättare kunna kännas ån deskrifvas, bevisade tillfyllest, att ett fruntimmers, eller snarar en ung, älskande flickas hand skötte och vårdade dem. Redan på afstånd mårkte flickan blommornas matta utseende; full af ångest nårmade hon sig och sade, i det hon med handen uppråttade en af blommorna: — Ack, förlåt mig, mina stackars ålskade blommor, lag glömde att vattna er i går! Ni å vål bra törstiga? Hår stå ni under trånande långtan efter mig, och luten edra hufvuden liksom dåden redan flågtat sin ande öfver er! Och tankfull tillade hon: — Men också har jag sedan i går varit så tankspridd, och likvål så glad och lycklig! Rodnande slog hon sina ögon mot jorden och hviskade halft drömmande: — Gustaf! En stund blef hon så stående och glömde sina blommor och hela verlden, för att få vara ensam med sin tankebild. Snart rörde sig åter hennes läppar och hon sade knappt börbart: — Alltid, alltid hans bild för mina ågon! alltid hans röst, som förföljer mig! Jag kan icke fly! Hvad år det som föregår inom mig? Hjertat båfvar i mitt bröst — plötsligt strömmar blodet som glödande malm i mina ådror, plötsligt flyter det åter långsamt och kallt .... ack! snart derester hota åter hjertats slag att spränga mitt bröst! En tryckande känsla hvilar