Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1851, sida 1

—T— ——J—:S:——— m ———— omkring hennes vackra hals. — Ack se, huru djerst hon hoppar efter sjärilen! .... Och, huru skön, huru ålsklig år icke denna fjåril, som i kretsar fladdrar öfver hennes hufvud, likasom hade han lust att leka med flickan! Hvilka präktiga ögon af lazur, purpur och guld prunka på hans vingar! Se hur hjertligt flickan ler, i väntan på sin nåra fö restående triumf! Hennes Önskan var nåra att uppfyllas; men ack! endast skaftet på håfven tråffade fjärilen och sårade hans vingar. Det oaktadt höjer han sig i luften; med sorgsna blickar följer hon honom, till dess hans färgprakt försvinner i aftonhimlens dunkla blå. Flämtande stannade den unga flickan, ett ögonblick, derpå vek hon långsamt af till en bredare gånsstig. Hon var verkligen tjusande! Solen hade lått brynt hennes fina hy, men desto skönare framstod rodnaden på hennes kinder, hvilket förlånade hela hennes våsen ett uttryck af kraft och belsa. Under den höga pannan blixtrade hennes mörka ögon genom de långa ögonhåren; hennes friska läppar slöto sig framför glånsande perlor, och tycktes, genom sin lifliga fårg, vilja skämma ut sjelfva rosenknopparna. Hennes rika hår böljade sig ned utåt hennes skuldror, och lemnade blott hår och der rum för en blick på hennes svanhvita hals. Alla hennes lemmar voro smårta och vålbildade och den enkla hvita klådningen med sina sidenband dolde icke de ådla formerna. Då hon höjde sig på tå och blickade mot firmamentets blå, skulle man kunnat taga henne för enluftande eller för Grinselhofs elfva. Under sin promenad på gångstigen tånkte hon ån på någonting gladt, som framkallade ett leende på hennes läppar, ån sökte hon lugna sitt klappande bjerta, och blickade allvarsamt framför sig. Så kom hon