Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

— ä ju dessutom, att W. noga uppråtthöll tukt och ordning bland sina lärjungar. Vidare ansöres mot W., att han tillstyrkt högsta sedebetyget för gossar, hvilka under terminens lopp förbrutit sig mot G. Detta år ett missförstånd af G:s vån, ty, enligt de underråttelser ins. hårom fått, erhölio desse gossar ett betyg lågre, det vill säga A. B. Äfven anföres mot W., att han stundom icke öfvervarit examen i skolan. Styrkt sjukdom år ju laga förfall. Detta borde G:s vån kånna. W. var i annat fall aldrig frånvarande. Han behöfde icke blygas att visa sig bland kunniga och bildade menniskor, icke frukta, att som examinator af pojkarne slås på singrarne. Detta utsarande mot W. förskassar G:s vän inga sympathier. Den, som eger hålsa och krafter, bör derför tacka dessa gåfvors gifvare, men icke småda den, som år i saknad deraf. Vid det, som insåndaren yttrat om G:s skicklighet, står han i allo fast, och tillågger, att det införda endast år en liten obetydlig teckning af det stora hela. G:s vån må tala om minne, om qvadratoch kubikrötters utdragande, om sitt lilla grekiska ord, han må utropa: Är det möjligt, att G. skulle kunna vara så oskicklig? insåndaren svarar endast det år verkligt. G:s fordne disciplar intyga det med en mun. G:s vån drager åter fram ett betyg, men denna gång icke mer ån ett. Kan nu icke G:s vån förstå, att detta v. pastor Peterssons betyg säger så litet som möjligt, får att vitsorda G:s skicklighet. Men hvarföre har icke G., som så gerna samlar bevis, förskaffat sig intyg af den, hvilken förestod rektoratet under den termin, på hvilken G. sist tjenstgjorde. Såkerligen hade detta blifvit mycket upplysande så vål med afseende på G:s kunskaper och undervisningsskicklighet, som ock öfver hans sått att förhålla sig inför ungdomen. G:s tyska scriptum anfördes, (detta såges endast, för att öfvertyga G:s vån, ty andra menniskor förstå det nog) för att visa G:s oduglighet att undervisa i ett språk, hvars en klaste elementer han ånnu icke inhåmtat, och alldeles icke, för att skymfa låkaren, ty icke kan han kurera honom för denna sjukdom. Insåndaren kom håndelsevis att nåmna, det detta måsterstycke författades af G. icke långt efter det han för sin, enligt låkarebetyg, svåra sjukdom erhållit tjenstledighet. G:s vån söker bevisa en dubbelhet i det bevis, som skollåraren Ljungqvist afgifvit, men denna bevisning år af sådan beskaffenhet, att ingen med redig tankförmåga kan inse dubbelheten. Upptäckten får således stå som ett Redaktionen har med insåndarens samtycke afkortat en betydlig del af ofvanstående genmåle, emedan deri förekommo uppgifter, som tvifvelsutan skulle föranledt ett längre fortsåttande af denna numera helt och hållet enskilda tvist. Red. förklarar hårmed att den icke ämnar lemna plats för någon vidare skriftvexling i åmnet. —