deraf våntat sig, utan snarare motsatsen, och att, oaktadt den långa tidrymd de båda skandinaviska rikena nu varit förenade; oaktadt den ögonskenliga nödvåndigheten för tvenne mindre folk, stållda midt imellan vår tids båda största verldsmakter, att sluta sig till hvarandra, ja, oaktadt den skandinaviska idåens framsteg just under denna tid, vår så kallade union knappast gått ett steg framåt, men i vissa hänseenden till oeh med skridit tillbaka. , Den styrka och endrågt, det ömsesidiga förtroende, den tillgifvenhet och trefnad, som en förening imellan tvenna eå nårbeslågtade folk, så lika till seder och tånkesått åfvensom till språk, bordt hafva frambragt, finnes icke; och vi hafva gifvit verlden exemplet af en den mest ofruktbara union, som någonsin varit till, fastån den blifvit knuten under de mest gynnsamma förhållanden. Denna sanning år utan tvifvet för de båda förenade folken hvarken smickrande eller glad; men om den likväl icke kan bestridas, tjenar det till intet att fördölja den. Vi tro derimot att det skulle vara skål ati söka draga nytta af det man vet, och att söka hjelpa hvad man kan. Men för att låka ett ondt, måste man kånna dess ursprung och beskaffenhet. Hvems år då felet? Det ligger utan tvifvel hufvudsakligast och fråmst uti föreningen sjelf, hvilken genom sin obestämdhet i flera högst vigtiga punkter och sina betsåmmelser i andra, utgör ett oting till union, hvars like man fåfångt söker bela jorden om; men den ligger åfven till en icke ringa del hos oss sjelfve, å ömse sidor, samt hos vår regering; ty det kan icke bestridas, att om man icke gör hvad man kan, eller om man gör hvad man icke bör, år man felaktig i båda fallen, och ofta lika. Det skulle icke vara sårdeles svårt att ådagalågga, huru regeringen nåstan allt ifrån föreningens början, men i synnerhet i senare tider, framgått i en riktning, som ögonskenligen, om den så fortsåttes, måste leda till fullkomlig upplåsning af de svaga, politiska band, som ånnu fåsta nationerna vid hvarandra; huru norrmånnen, under sitt fikande efter namn och oberoende inför verldens ågon, ja åfven efter materiella förmåner, ofta alltför litet betånkt att de dock tillhöra en union och att de med flera af sina handlingar måste såra ett folk, hvilket de likvål åro nåra förbundna i detta ords dubbla bemårkelse; och huru slutligen visvenskar, genom vår passivit och genom vår olyckliga vana att alltför sållan hafva såderneslandet för ögonen, men desto oftare alla möjliga små intressen och konsiderationer, lemnat regeringen utan stöd i en svensk opinion, men derimot gifvit våra bröder anledningar till förhoppningar och anspråk, som icke utan olägenheter och förluster för oss kunnat realiseras. Det har under sådana förhållanden i våra unionella förhandlingar utbildat sig ett system, som långt ifrån att öfverensståmma med föreningens id, icke en gång år förenligt med Norges sanna båsta, och påtagligen varit för Sverige i hög grad förderfligt. Det år derföre icke ett löst prat eller ett tomt skrik, detta missnöje med föreningen, som man nu så ofta får håra både från liberala och konservativa, både i offentligt tryck och, ånnu mera i enskilda samtal; det grundar sig på verkliga skål, och det låter sig icke bortråsonneras med fraser eller qvåfvas med invektiver. Men det finnes ett osvikligt medel att bringa detta missnöje till tystnad, och detta år att undanrödja anledningarna dertill i allt hvad möjligt år, att således göra sig underrättad, hvaruti dessa anledningar bestå, att lyssna till skål och att slutligen åndra system — icke blott regeringen, utan åfven folken, d. v. s. deras representauter och sakförare, i synnerhet i pressen. Det år af dessa skål vi trott att några bidrag till kännedomen af våra unionsförhållandens verkliga beskaffenhet skulle kunna vara af gagn, då vi voro öfvertygade, att okunnighet derem var hufvudorsaken, om icke den enda, till den liknöjdhet, hvarmed man å vår sida hittills låtit allt gå hvart vinden burit; och det år derför vi för någon tid sedan sömA AA Ah 1