Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

—2 lyste han upp sitt hufvud och sade med smärtfull köld: — Ert råd är förträssligr och kommer srån ett godt hjerta, hr notarie, likväl kan jag icke följa det. Ni vet, att åndamålet med mina stora uppoffringar och mitt långa lidande blott år, att betrygga mitt enda barns framtid. Ni ensam, hr nota.ie vet, att denna i min tanke heliga afsigt styr hela mitt handlingssått. Nu förekommer det mig som om Gud ville lyssna till mina tioåriga böner; min dotter år älskad af en ung och rik man, hvars goda och fromma hjerta jag med beundran lårt kånna: åfven hans familj tycks ej vara emot detta parti. — Fyra månader — det år en kort termin ; men hvarföre skulle jag öfverändakasta alla mina förhoppningar genom en ösverilad försäljning? och i ett Ögonblick draga Öfver mig det elånde, hvari jag tillåfventyrs skall sluta mitt qvalfulla lif? — Ni har således beslutat att bedraga edra borgenärer. Måhända bereder ni er dotter en stor olycka! Ordet bedraga förtsatte adelsmannen i en håftig darrning; alla hans nerver voro smårtsomt tråffade, OCh blygselns rodnad fårgade hans höga panna. — Bedraga! ropade han med bitter ironi. Nej, så långt har det ännu icke kommit . . .. men jag vill icke, genom upptåckandet af min fattigdom, obetånksamt slita det kårlekens band, som förenar dessa unga hjertan. Först når de kommit till något afgörande beslut, vill jag redligt Yppa för dem min ställnins. Skulle denna upptåckt kullkasta mina förhoppningar, då skall jag följa ert råd, sålja mina egendomar, öfvergifva fåderneslandet och i ett aflågset land söka uppehålla mig och mitt barns lif medelst barnaundervisning. (Forts.) AA ii