Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

krampaktigt med gulddosan. Notarien fortfor likgiltigt: — Ert oölverlagda handlingssätt har störtat både er sjelf och ert barn i elånde. Er stållning kan icke mer hållas hemlig, — i tio års tid har ni lyckats, Gud må veta för hvilket plågsamt pris, att dölja er fullkomliga ruin för verldens ågon; men det ögonblick, då edra egendomar ovilkorligen måste försåljas, rycker med förfårlig hastighet allt nårmare . . . . Vid dessa ord tråffades notarien af en blick, hvari ångest och förtvislan målade sig. — Nu står detta omöjligt att ändra, fortfor han, hr van Hoogebaen har aflidit under en resa i Tyskland. I sterbhuset fann man er revers på 4000 francs, och det sages, att arfvingarna icke vilja veta af någon prolongation. Det är också naturligt, att dessa srämmande menniskor icke kunna göra det asseende på er belägenhet, som hr van Hoogebaen af gammal vänskap för er gjorde. I tio års tid har ni uppsljutit afbetalningen på denna skuld; edra borgenårer hafva redan erhållit 2000 francs i råntor, och er största vinst vore, att göra slut på saken. Ni har ännu fyra månader till förfallodagen, hr van Vlierbeke. — Om fyra månader! utropade adelsmannen med halfqvåfd ståmma, och sedan — gode Gud? — — Sedan försåljas edra egendomar på exekutiv auktion. Utsigterna äro ingenting mindre ån tröstande, det tillstår jag; men eftersom ni omöjligen kan undgå ert öde, så skulle ni göra vål, om ni med någon beslutsamhet sökte förekomma en del af olyckan. Lemna mig edra gods till salu, under förevändnins af en resa; så undviker ni skymfen af en tvungen försåljning. Nåstan aldeles förkrossad af notariens ord, satt hr van Vlierbeke orörlig, med händerna för Ögonen. Först vid förslaget att låta frivilligt försålja sina egendomar,