Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

——— I I 4 I I I ka undandölja en del af sanningen. Den omnämnda skrifvelsen af föräldrar, som öfverlemnades till inspektor, anser G:s vån af den orsak icke hafva blifvit afskickad till ephorus, att den icke kunnat uthärda sanningens eldprof. Att hysa denna tanka, kan ingen förhindra honom, dock borde han håri se öfverseende och fördragsamhet med G. Ringii med fleras yttrande inför magistraten eger åtminstone den betydelsen, att vara en opinionsyttring, grundad på af dem angifna skål, hvilka mycket synas tala för sanningen af deras påstående. Om G. fullgjort sina pligter med den sorgfållighet, som hans vån påstår, så år det ju för underligt, att ingen enda röst höjdes till hans försvar vid detta tillfålle. G:s vån medgifver att 6. hvarken blifvit lockad eller trugad till protokollets underning vara förvänd och ohemul. Han påstår blott, att Warenius förnekat honom, att till protokollet asgifva reservation på den I skrifvande, hvarsöre han anser denna beskyllgrund, att det icke passade sig densamma införa, hvilket påstående år lika sanningslöst, som djerft och dumt. Insåndaren upprepar ånyo sin förundran ösfver inspektors och rektors öfverseende med G., som icke redan fordrat honom till ansvar för denna oförskåmda beskyllning. Den skrifvelse, som utgick från G. till målsmån, för att vederlågga inspektors uppgilt, förnekar G:s vån. Ått denna skrifvelse verkligen cirkulerade, år allmånt bekant på stållet och kan således lått bevisas. G:s vån beklagar att han icke fått de frågor besvarade, som till Warenius blifvit fram stållde. Insändaren vill då besvara dem Warenius klandras derför, att han undervisat sina gossar ma i sin egen bostadmeh, i stållet för att, enligt skollagens föreskrift, meddela undervisning i skolrummet. Detta påstående år till en del sannt. Under den kallare årstiden, sedan Warenii bröstsjukdom så försvårats, ait han af låkaren afråddes från att tidigt på morgonen gå ut i den kalla luften, erhöll han af ephorus tillåtelse att på sörmiddagarne i sin egen bostad undervisa sina disciplar. Var detta något så oerhördt? Aflidne konrektor Andersson, som lårare vid Götheborgs h. lårdomsskola, hade en likadan tillåtelse. Och ingen var så oförskämd, att han derför tadlade honom. Att vilja gagna det allmånna så långe man förmår, år ju ganska rått Något hinder får undervisningen kunde på den tiden icke möta, då hvarje lärare hade sin egen klass. Om den på sårorummet qvarlemnade kollegen icke kan vidmakthålla ordning och disciplin bland sine egne lårjungar, så år det mycket beklagligt. G:s vån anför mot W., att han tilldelat en gosse, som kastat en sten på en låda, hvilken en bonde bar på ryggen, såmsta sedebetyget. Detta år sannt. Insändaren har sått höra, att G. var just den, som visade nåmnde bonde till rektor, och således hårisenom hade del i denna handling. Straffet var strängt, men icke orättvist. Gossen sjelf sråknar W. det icke till last. Detta bevisar — ———— 3 ä A