Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 1

— Förlåt mig, herr notarie. Den yttersta nöd tvingar mig att återigen anlita er välvilja och att begära en tjenst af edert ädelmod. — Hvarom är sråga, min herre? genmälte notarien, sull af misstroende. — Jag önskade, herr notarie, att ni ännu en gång ville förskaffa mig en summa af 1000 francs, eller tillochmed derunder, med hypothek af mina gods. Men min begåran stråcker sig ånnu långre: redan i dag behöfver jag penningar, och ni torde hafva godheten att låna mig nu på morgonen några hundra francs. Jag hoppas, hr notarie, att ni icke nekar mig den ringa hjelp, som kan rädda mig ur den största förlägenhet. — Tusen francs? Mot hypothek? mumlade notarien. — Huru skall jag kunna skaffa denna summa. Edra egendomar äro redan Öfver höfvan intecknade. OCnej: deruti bedrager ni er såkert, herr notarie! utropade hr van Vlierbeke förfärad. — Icke det minsta. I mina klienters intresse, hvilka förstråckt er penningar, låt jag anstålla en vårdering af all eder fasta egendom, hvarvid jag likvål så mycket som möjligt såg på ert båsta. Resultatet deraf blef, att edra borgenärer erhålla sina kapitaler fullt ut, om fastigheterna på ett ovanligt fördelaktigt sått kunna försäljas. — Er närvarande ställning kan endast tillskrifvas det oförlåtliga lättsinne, hvarmed ni förslösat er förmögenhet. I ert ställe skulle jag aldrig hafva uppoffrat min egen och min hustrus hela förmögenhet, för att bjelpa en otacksam dagdrifvare, eller Snarare en vildhjerna, vore han också tio gånger min broder! ... Ett smårtsamt minne genombåfvade den olyckliga, nedtryckta adelsmannen, dock lemnade han beskyllningen mot sin broder obesvarad. Hons fingrar lekte