Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1851, sida 1

————— ————— —— — Lr ee — Ö——— — Det bekymret hade hon kunnat spara sig, om hon känt er så väl som jag känner er, sade Peters rörd och kramade den gamla fruns hand, Alaris skall jag glömma hvad ni har gjort för Thea och mig; mutter hade sin egen treårs byting, och åndå tog hon till sig min stackars lilla tös. Men ni, Peters, var ju också en oöfverträsslig barnpiga, svarade hon leende — Ålekte ni inte med pojken från morgon till qväll och aldrig behöfde jag vara ängslig för den vildbasarn. Stropp! inte alltid. Kommer mutter ihåg då jag och han hade varit ute och seglat ihop2 Ja det var ockrå ett underligt infall af Peters, att tro det ett menniskobarn liknar en ankunge, som kan sticka i sjön just som den krupit ur ågget. Hur mycken vånskap ni ån visat min pojke, så år det i alla fall er skuld, att han aldrig velat veta af något annat ån den otåcka sjön. sGud låte mig aldrig få något värre på mitt SBM: vete ån att ha gjort en flink sjöman af en vindspelare till pojke; ty, oss imellan sagdt: han var, min sjål, en utbalare. . Aldrig kunde något hålla, som han fick på sig, sade modren. Jemnt gjorde han hål på min trädgårdshäck, sade fadren. AÅh strunt — han tog en genväg för att komma hem till farbror, som han kallade mig. Men se nu har han lärt att gå den riktiga vågen; han år en rask sjöman; sin examen tog han med heder, och hvar han tjenat har han fått goda vitsord. -Gudskelof, det år sannt, sade modren. Når han nu kommer hem från Westindien, så tånker jag att han år en karlakarl; det skadar inte att han reser som styrman ett par år ännu; sen kan han