11 I IICIIIICS IIII51A1 2 24 sduCc! 112 9— sackar. Han sriade genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de ljusa lockarna, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde kunna betraktas såsom ett nådvåndigt sybehör, isynnerhet för den som skulle bidraga till en skråddares trefnad och lycka på jorden. -Monsieur Lambert, så var skråddarens namn, flyttade med sin hustru, född Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefår 205,962 innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträssligt. Monsieur Lambert hade nåstan ståndigt 40 arbetare på sin verkstad och konsumerade ungefår lika många gaslågor för hvarje afton. Med ett ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt fådernesland, tånkte sållan på Götheborg och trodde, med en tår i ögat, att det var , många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige sadelmakarens graf. -Men lifvei år sig likt. Madame Lambert hade åfven haft sina sorger. Hon hade haft en son, som varit åldre ån alla de andre sju, ty madame Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt skaplynne en åkta svenska. Denne son, klippt och skuren till faderns eftertrådare, hade hunnit till 20 års ålder, då 1848 års revolution hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta mårkvårdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på våstar, låmpad efter 3 knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på snitten, fick de 3 knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en kula af bly på samma stålle, ty han stupade på en barrikad vid samme kusins sida. Lyon gick miste om de 3 moderna knappraderna, men fick i stållet republiken, ty de gamla snitten åro åndå alltid de båsta. Madame Lambert, modren, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt och bredt öfver att han despenserat sin åldste son till förmån för den goda saken. Hela Lyon stråmmade till hans hus, för att beundra det sållsynta fenomenet af en skråddare, som despenserat så mycket för det allmånna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundradetals nya västar, frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga 40 arbetare till samt konsumerar tills dato hvarje qvåll 80 gaslågor. Med ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga omståndigheter. Men hur gick det vål med madame Lamberts syster, den yngre mamsell Ahlgren? — Vånta, vi komma snart till henne, ty det år om henne som madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina fyrtifemåriga ågon, ånnu ganska vackra och rörande, isynnerhet når de gjuta tårar Öfver enda systerns graf. Maria Ahlgren, som efter hvad vi veta följt sin åldre syster till Paris, var icke på långt når så skicklig som systern i konsten att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor. Derimot besatt hon en alldeles utomordentlig fårdighet uti att blankskura och , polera metall. Sadelmakaren Ahlgrens spånnen på seldon och knappar på hundsvottar hade på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle beståmdt hafva beredt honom odådligheten, så framt någon odödlighet funnes får sadelmakare. Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris. och fick inom kort tid ganska mycket att göra, ty det år mycket metall som behöfver skuras och poleras åfven i Paris. Isynnerhet vann hon ett serdeles sörtroende på en mekanisk sabrik i södra delen af staden. på denna sabrik sanns en verkmåstare med namnet Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting som visst icke år ovanligt bland fransmån. Mamsell Marie med sitt varma, Öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallvåg eller annan våg, kunde aldrig möta den unge verkmåstaren utan att rodna öfver hela ansigtet. Verkmåstaren hade ingenting emot blå öson och ljust här, hvilka herrligheter i södern äro mycket estersökta; men han kunde icke lida en hy, som helt och hållet stötte på bionen,