Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1851, sida 1

des Robert ifrån oss, och tigande upphunno Ernst och jag hemmet. Dagen derpå syntes han ej till på förmiddagen, vid hvilken tid han annars brukade komma ned och vi musicera tillsammans; jag såg honom ej förrän vid mid middagsbordet och han var då blek och allvarsam. Följande dag likaså, och således förslöt en vecka, utan något tillsälle för mig att få gifva honom en förklaring öfver Roberts uppförande. För en mindre uppmårksam betraktare var han sig lik, vånlig imot alla, artig imot mig — men derjemnte så kall, så isig, att mitt arma hjerta frös dervid. O, Aurore — du kan ej förestålla dig hvad jag led af denna köld! All den sinnesstyrka jag sökte tillkåmpa mig, förmådde knappt ytligt dölja min smårta. Stolthet och — nåvål ja, jag vill då uttala detta ord — kårlek stridde i min sjål; kårlek, ty nu först fattade jag att jag ålskade honom, djupt, innerligt, med all den kårlek ett qvinnohjerta år måktigt! Så långe han var glad, vänlig imot mig, kånde jag ej huru stor den var — men pu, då han misskånner, ja, föraktar mig — o, då känner jag, att jag älskar honom mer ån något annat på jorden! Dock förbjöd mig stoltheten att visa det, når jag var i hans sållskap — jag sökte då tala om likailtiga saker, ja, skåmta och skratta, ehuru det blef tvunget och tillkonstladt, samt tårarna i hvarje ögonblick hotade att förråda mig; men, uppkommen på mina rum, lemnade jag kånslorna fritt lopp, igenlåste dörren och, kastade mig på knå, dolde jag hufvudet ibland soffkuddarne, under det hela min kropp skakade af konvulsiviska snyftningar. Det skulle dock blifva ån värre. Jag sick en af dagarna ett bref från Robert; sedan jag låst det, lade jag det i min klädningsicka och gick derpå ut. På aftonen, då vi voro samlade till målti