— och deribland de båst aslönade — har sina stationer på denna sida om berörde udde. Men då så är, synes det vara temligen klart att man, vid uppgörandet af denna beräkningsgrund, afsett allenast en del af det allmänna båsta, till hvars befråmjande handelsoch sjö fartsfonden år stiftad. och lemnat den andra, lika våsentliga delen deraf, utan behörigt afseende. Och ett sådant sörbiseende torde desto mindre böra lemnas oanmärkt, som det just år på detta håll Norrmännen, vunnit öfverhand öfver vår handelsmarin, och således skörda den långt större fördelen af dessa utgifter. Vi hafva nåmnligen, såsom bekant år, hufvudsakligen genom de handelsförmåner och hvarjehanda friheter i våra hamnar som blifvit norrmännen beviljade ), kommit derhån att vi småningom blifvit af dessa uttrångde ur alla farvatten från Östersjön ånda till Spanicn, så att då, t. ex. enligt de officiella handelsberåttelserna, år 1845, asgingo från Sverige till alla hamnar på denna sidan Cap finis terre: Svenska fartyg af 87,820 svåra läster, utgjorde, samma år, drågtigheten af alla till berårde hamnar från Norge utklarerade fartyg icke mindre ån 221,436 kommerslåster, hvaraf följer att den norska sjöfarten på denna sida var nåra tre gånger så stor som den svenska. En naturlig följd håraf år att den svenska skeppsfarten åfven i sin helhet numera år min dve ån den norska. Men når man först beredt sina medtåflare sådana fördelar, att man sjelf får rymma fåltet får dem, synes det vål vara en något öfverdrisven artighet, att sedan taga brorslotten i de gemensamma kostnaderna på sina skuldror! Månne man icke skulle knnna såga, att vi velat stålla oss till efterråttelse den bekanta refrången i Kronofogdarne: -Det år ej nog att vara hängd, man måste åfven höslig varalVi tro att det efter vanlig slutkonst skulle vara icke svenskarne, utan norrmånnen (hvilka af dessa utgifter draga största gagnet) som det tillkomme att taga största andelen i bidragen dertill. Men detta år likvål icke hvad vi yrka; ty nu, såsom alltid, år vår fullkomliga öfveriygelse den, att imellan förenade rike, som skola vara sideordnade-med hvarandra, gifves det, för fördelningen af gemensamma bördor, blott en norm, som håller profvet inför sunda förnuftet såvål som in praxi, och den heter jemnlikhet. Hvarje annan fördelningsgrund, stödd på vissa gifna, fårånderliga förhållanden, måste ju åfven med dessa söråndras — och huru ofta skulle icke det blifva nådvåndigt? — eller ock snart nog leda till en uppenbar oråttvisa — och ihvem ville lida den? Huru snart man i detta fall skulle få erfara sanningen af denna sats, visar sig strax, om man jemnför de båda nationernas sjöfart på aflågsna lånder förr och nu. För tjugu år sedan var den norska skeppsfarten på Medelhafvet ganska obetydlig, men under åren 1841—1845 råknade man icke mindre ån 79 norska fartyg och 6701 låster, som utgingo fränåde europeiska hamnarne allenast vid detta haf — Ända till 1836 var Norges sjöfart inskrånkt till Europa, men år 1846 afgingo till Nordamerika 32 norska ) Efter sin lofliga vana att aldrig erkänna, det de hafva oss att tacka för något, skola norrmännen naturligtvis förneka äfven detta, men det vore lätt att bevisa, att förhållandet verkligen är sådant, och det torde dessutom vara nog att erinra, det ett större antal norska fartyg, än svenska, nu afgå från Sveriges ——