Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1851, sida 1

—— se i saken erbjöd sig icke 1848, och ett sådant tillsälle, som gär ut på våldsamhet, böra vi alldrig söka; det skulle endast sörvärra men icke förbättra saken. Att förhållandet dock icke kan fortfara i sitt bedrösliga skick visar sig allt mera tydligt, och man måste derföre vara betånkt på något annat sått till målets ernående, enår det år att förmoda det Danmark icke nu mer ån förr gifver oss rått. Härvid står ett medel oss till buds. Omkring 1840-talet, såsom vi vilja erinra oss, uppgafs ifrån Skåne ett förslag, att, med begagnande af de dervarande vattendragen, anlägga en kanal, som hade sina utgångspunkler i hafvet vid Engelholm och Christianstad. En af Skånes pastorer hade undersökt lokalförhållandena och kommit till det resultat, att en sådan anläggning måtte intet hinder, samt att kostnaden härför på intet vis kunde anses afskråckande, emedan Skåne år ett slåttland. Detta vet hvar och en, som år med Skånes geografi det minsta bekant, och samma åsigt, som nåmnde mans, hyses af många med örhållandet kände personer. Hår gifves ett medel att göra processen kort på ett sått, som kommer att hafva långt slera och vigtigare följder ån hvarje annat. Då Sverige icke kan få sin obestridliga och solklara rått till Oresund gillande, utan lider der ett exempellöst förtryck, så kan vål ingen förmena det att draga sig derifrån och inom sitt eget land vidtaga de åndamålsenliga inråttningar, som af behofvet och nyttan påkallas, samt hvarigenom det befrias från att komma i delo med andra. Genom att sammanbinda Rånneåns källa, Ringsjön, med Vombsjön och Helgeå, som derifrån vid Åhus nåra Christiansstad utgår i Östersjön, hade man tillvågabragt en segelled midt öfver Skåne mellan sistnämnda stålle och Engelholm vid Kattegat. Den deraf uppkommande nytta och dess utomordentliga vigt för Sverige i allmånhet år låttare att inse ån beskrifva. Hela sundska tullen vore dermed försvunnen, utan att Sverige, för åndamålets vinnande hade begagnat annat ån den fredligaste af alla medel och en rått, som den klyftigaste statslåra icke kan finna det ringaste att invånda imot. Skånes, Sveriges bördigaste och folkrikaste provins, stigande i vålmåga, och i följd deraf hela Sveriges, vore ofelbar. Sjöfarten, som i sundet år förenad med stora faror och svårigheter, och ofta olyckor, blefve såkraredoch i det nårmaste oberoende af vindarne, emedan fartygen hår, liksom i Götha kanal, kunde framdrifvas medelst begagnande af dragare, oxar eller håstar, eller bogsering af ångfartyg. Vågen, från den punkt vid Kattegat, der kanalen börjar, till den vid Östersjön, der han går ut, blefve minst hålften koriare ån hvad den år genom Öresund. Dertill kommer, att detta företag från dess första början skulle öfver hela landet låta känna sin vålgörande verkan genom den arbetsförtjenst, som bereddes åt den skara af de fattiga inbyggarne, hvilka beklagligt nog, åfven med full vilja och arbetskraft, i saknad af svsselsåttning, måste slåpa fram sin dag under kamp med bristen och nåden och nu gifver den allmånna fattigvården bekymmer. De politiVV VETERANER