Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1851, sida 1

och godhet! Ty jag tillstår att förutan de sistnämnda, förlora hennes kunskaper mycket af sitt värde; en qvinna, som trånger sig fram med anspråk att synas lård, våcker alltid ett obehagligt intryck, åtminstone på mig. Men derimot beklagar jag af bjertat den man, som, då han återkommer till sitt hem, uttröttad af dagens arbete, uttråkad af en mångd lumpna småbestyr, ej hos sin maka kan finna ett angenåmt sållskap, en bildad konversation, en vederqvickelse för själen, utan mötes af klagovisor Öfver pigor, berättelser om hushållsbestyr, sqvaller om grannarna, etc. etc. Hvad nöje kan han hafva i dylika förhållanden? Han tvingas ju att söka förströelser utomhus, då han ej kan finna dem hos sina närmaste, och dessa förströelser urarta ofta till oådlare nöjen. Nej, hustrun bör ej allenast vara sin mans kompanjon och förestå den inre hushållningen, hon måste äfven vara hans intressantaste sållskap, förtrognaste vån, oegennyttigaste rådgifvare — då först blir hemmet hans paradis och hans maka dess engel, som älskar, tröstar, råder, uppmuntrar honom, och med de rosor hon strör på hans baNå söker dölja de törnen han ej kan undvika — då skall ej beller hans kårlek svalna, ty, om han ej år fullkomligt förderfvad, skall han alltid innerligare fåsta sig vid en sådan maka, och låta hennes milda hand leda honom till det råtta, då hans håftighet stundom vill föra honom åt annnat håll, emedan qvinnan ofta har en finare kånsla derför., Så har jag ånnu aldrig hört någon ung karl tala, och nåstan utan att sjelf veta det, råckte jag honom min hand, sägande: tack, innerlig tack för dessa ord, såvål på mina egna, som hela mitt köns vågnar. Bedömdes vi alltid så och behandlades i följd derefter, så skulle äfven vi vara båttre ån vi äro. Med blygsel måste jag erkånna min oråttvisa imot honom och äfbad den i mitt hjerta: men tillika har