Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1851, sida 1

jag föresatt mig att vara på vakt mot några lisligare intryck. De följande dagarna förslöto angenämt; åtta dagar hade sjunkit sedan jag var på Stora Lånninge — och jag saknade det ej. En eftermiddag satt jag vid pianot; häradshöfdingen (hvars namn år Ernst, som jag i förbigående vill nåmna, för att slippa vidare upprepa titeln), satt bredvid, då en vagn stannade på gården — och in träder löjtnant Robert. Han kom, sade han, för att efter mitt löfte hemta mig, hvarföre han tagit en calesch, på det jag skulle åka beqvåmt; imellertid bad han mig ej afbryta min musik, utan fortfara dermed. Jag sjöng ett par af de italienska kanzonetterna, som F. skickat mig; då uppstod imellan de båda herrarne en konversation, hvilken jag vill meddela dig, emedan den kan tjena i stållet för karakteristik. Ah, charmant, gudomligt! Man kan ej höra något skönare! utropade Robert med hänryckning. 2Ja, det år ett rått tåckt stycke, svarade Ernst. aJa, det år ej blott stycket som år förtjusande, det år föredraget som år mästerligt; jag bedyrar att sjelfva madame Bishop sjöng ej sin Bayadere med mera behag! Hade sröken Constance egnat sig åt den artistiska banan, så hade hon utan tvifvel blifvit den första stjernan på konstens himmel — eller, hvad tror häradshöfdingen? äHvad sröken Constance kunnat blifva, svarade Ernst småleende, tilltror jag mig ej att bedöma. Dock medger jag gerna att den, som år begåfvad med naturliga anlag, kan med fast vilja, flit och ihårdighet gå långt. (Fortsåttn.) na RR —C—