Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

nande och utjemnande till Ömsesidig fromma har blifvit lemnad af den ena generationen åt den andra och genom tidens lopp tillväxt i svårighet, hvadan det nu fordras lugn och allvar för att låsa den kinkiga knuten. Vår tids humanitk och krafter komma att hårvid tagas i anspråk på ett sått, som skall visa i hvad mån de åro sanna och om de motsvara det anseende man har trott sig vara skyldig dem. Veta vi dock intet annat medel till låsningen, ån de gamles, nemligen hat, oenighet och svård, då hafva vi icke hunnit öfver deras ståndpunkt, utan tiden med hela sin undervisning har flugit ifrån oss och lemnat oss efter sig der de stodo. Då vi sett ett och ett halft århundrade mer med alla dess af 17 seklets folk ej anade omstårtningar, håndelser och utveckling af begreppen, kunde vi icke ursåktas, derest vi icke tillegnat oss högre åsigter och en rikare erfarenhet, ån den tiden hade upphunnit. Hvad då ansågs för mönstret af en lycklig tid, odfvertråffliga inråttningar, samhållsstadgar och politik, kunna vi icke tillerkånna något högt vårde, utan tvärtom ett ganska ringa, och det sunda förnuftet kånner sig kunna uttala förkastelse men icke pris deråfver. Dess utmårkande karaktår var råhet i ytterst förfinad form, hvaraf allt, så det mindre, som det större, bår den omisskänneligaste prågel. Det kan således icke vara någons mening, att Sverige, för åndamålets vinnande i denna fråga, nu skall tillgripa samma konster och politik, hvarpå 17:de och bårjan af 18:de scklets mån studerade sina hufvuden trötta, och hvarigenom de ådragit sig förbannelsen för alla den tidens olyckor och det osäkerhetstillstånd, som deraf blef en nödvåndig följd. De djupa sår, hvilka då gåfvos menskligheten, hafva ånnu i dag icke upphört att blöda, och menniskovånnens ösa suktas, då han, med historiens blad framför sig, försätter sig i denna tidens barbari, våld och olyckor, hvarifrån folken ånnu icke kunnat håmta sig. Det sått, som då begagnades att låsa invecklade förhållanden, kunna vi icke annat ån förkasta, såsom ledande till att icke alle nast återföra tvedrågt och fiendskap, att gifva deråt mera styrka, utan för alltid underhålla detta tillstånd; och derpå har Sverige alltid tappat, och Danmark ingenting vunnit, så sframt icke öresundska tullen skall skrifvas såsom vinst, hvilket dock icke ånnu torde vara afgjordt. Vi kunna sålunda icke inse, att året 1848 erbjöd ett så passande, tillfålle för Sverige att få sitt besynnerliga förhållande i afseende på Öresund rättadt, äfvensom icke anse den, genom universitetsförbindelserna, uppkomna varma vånskap imellan de båda nationerns annat, ån för lycklig, enår ingen såkrare borgen för en båttre framtid kan gifvas. Att störa det goda förståndet och vånskapen var 1848 det bästa tillfållet. För att komma till målet, den oråttvisa tullens I afskaffande, måste man hafva begagnat en af trenne utvågar. Antingen hade Sverige skolat afslå Danmarks anhållan om hjelp och lemna det åt sig sjelf att i den olika striden duka under, eller också göra sundska AA FFF