Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

grunden lättsinnig och fördersyad varelse, samt sannerligen ej vård Constances kårlek. Jag blef håftig: dels deröfver att han skulle tro det, dels då jag ihågkom Roberts ord, deri han alluderade på prostens planer i afseende på häradshöfdingen, så att jag svarade med någon hetta: att ingen behöfde gifva migreglor för mitt uppförande, emedan jag vål visste hvad jag borde göra; och att dessutom löjtnanten kunde vara lika god med, om ej båttre, ån skenheliga hycklare, som ställa sig fullkomliga och ofta äro de sämsta, samt att jag för min del mer tycker om dem, hvilka visa sina fel, ån dem, som vilja anses felfria.x Prosten svarade blott med en suck, och den återstående delen af vågen tillryggalades under tystnad. Jag har sedan flera gånger ångrat mina förkastade ord, då prosten kanske i sjelfva verket menade vål med mig, men — det som en gång år skedt kan ej me ra bjelpas. Det var ej första gången min uppbrusade håftighet gjort mig ledsen; tyvårr, kan jag i dylika Ögonblick ej öfvertänka innan jag talar. Farväl nu, nåsta href skrifves kanske på Stora LÄnninge, dit Jag reser så fort som häradshöfdingen kommer, men tiden dertill vet jag ej ån. Med nåsta post får troligen Sophie L. bref, nu hinner jag blott skicka tusende helsningar från Din oförånderliga Constance.