Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

— Fröken Constance har på senare ttder blifvit så tvär och ovånlig imot mig, samt gömmer alla goda ord och minnen åt den der förhatlige bläcksuddaren, som väl till slut får den oskattbara lyckan att hemföra fröken som maka. En lycka, hvilken jag så mycket mer afundas honom, då jag år öfvertygad om, att han ej rått förstår vårdera den, och jag har förut hoppats han ej skulle komma i åtnjutande deraf; men jag märker nu att prostinnans beröm och förtal gjort sin goda verkan, hvilket smårtar mig på det högsta, ty jag trodde frökens karakter vara för fast att hemta intryck af något annat ån sitt eget riktiga omdöme. Jag blef ond och svarade: att jag ej begrep, huru löjtnant Robert kunde låta inbilla sig dylika barnsagor, och att jag så mycket mindre sästade något afseende vid prostinnans utlåtelser som jag åmnade vistas på Stora Länninge den tid häradsbösdingen var hemma, såvida, nåmnligen löjtnanten ville lofva att ej vidare förarga mig med dylika yttranden. Han föll på knå, bad mig ödmjukt om förlåtelse och att jag som bevis derpå skulle råcka honom min hand, hvilket jag äfven leende gjorde, då han hästigt fattade och förde den till sina läppar. Isamma ögonplick kom prosten, som varit på sjukbesök, på en gångstig, hvilken gick öfver kullen; han satte sig hos oss och pratade, då Robert, som såg sig ej kunna utvånta honom, slutligen tog afsked med en förtviflad uppsyn. Prosten frågade, om jag ville göra honom sällskap hem, hvartill jag jakade. Under vågen yttrade gubben: Åatt det gjorde honom ondt att se folkets prat bekråfta sig; han bad mig dock vara försigtig och ej tro på löjtnantens tal: Åty, tillade han, det år en i