Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

I försvara det, dels med tystnadens våltalighet, dels med ömkeliga och ihåliga fraser. Det orimliga af saken faller ånnu låttare i ögonen vid jemnförelse: tager Spanien tull af Marocko, eller det af Spanien för dess fartygs gång genom Gibraltars sund, då de icke anlöpa det andra rikets hamnar; — tager Frankrike tull af England, eller England af Frankrike för farten genom Kanalen, då fartygen icke anlöpa hamn i det andra riket? Hvar finnes ett dylikt förhållande, som vid Öresund? — Denna för svenska nationen stora förödmjukelse kan i långden icke annat ån menligt inverka på de båda rikenas förhållande till hvarandra. I Sverige har man långe kånt det, och, ehuru det hittills icke blifvit så högljudt uttaladt, utgör det hvar mans sorg liksom dess tanka och föresats att uppbjuda allt, för att åstadkomma den behösliga och så billiga ändringen hårutinnan; och har man vågat hysa den glada förhoppning, att broderstaten på sundets andra sida icke skall finnas obenågen att måta med tillbörlig beredvillighet att undanrödja detta misshållighetsfrå, så att, såsom det förut vid ett högtidligt tillsålle blifvit uttaladt, samma sund icke mera skiljer, utan förenar tvenne brädrafolk. Man vet, att, då i en familj, den ene brodren ryckt till sig en förmån till den andres förfång, deras vånskap icke år i grunden uppriktig, och ej heller blifver det förr, ån det oråttvisa år återlemnadt, och de blifva bråder ej blott i köttsligt, utan åfven i rättsligt hånseende. Hvad som sålunda åger rum inom familjen, soer också rum inom slägten, inom alla slågtförhållanden och förbund och således inom alla förbrödrade folk, om ock dessa icke, såsom dock de skandinaviska, åro till sin hårkomst syskon och kånna igen sig på målet. Det stora nordiska brödraförbundet, förhoppningsfullt börjadt och stråfvande att blifva en full verklighet, lider, såsom det nu Sorgligen visat sig, af en hård oråttvisa, som, i fordna dagar af den ena brodren till den andras skada inkråktad, ånnu af dess efterkommande med en tryckande tunga för den andras innehafves, hotande att underhålla den gamla oenighet mellan efterkommanderna, som rådde mellan fåderna, och sålunda för alltid hålla folken söndrade och fråmmande får hvarandra. Men då den nya tiden kommit till högre upplysning och insigt i råttsförhållandena ån den långesedan försvunna, år det att vånta, att det gamla olyckliga arfvet skall blifva ordnadt på ett tillfredsstållande sått, samt att splitet och agget år med de gamle begrafvet. Så har redan skett; men om af den stora mångden ånnu ett och annat återstår, som behöfver råttas och borttagas, år det aldeles icke förunderligt, då, oaktadt all den vunna upplysningen, menskligheten icke år i stånd att med ett enda krafttag häfva bort allt, som år för dess trefnad störande. Dess nya konst består i att på lugnets och broderlighetens våg, hvilken icke kan vara någon annan ån kärlekens, förbåttra, råtta och borttaga de ojämnheter, missförhållanden och deras orsaker, som de gamle i sin oklokhet tillskapat. Deras ord