Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

ce ville spela denna rol med mig hela lifvet igenom, hvem vore då lyckligare ån jag! Jag svarade ej, ty ny kom bud att vi skulle gå ned och dansa. Han har dock många gånger låtit mig förstå sin kärlek, ehuru jag dels gycklat bort det, dels ej svarat på hans sentimentala utgjutelser; flickorna påstå att han ej år sig lik, då jag år frånvarande, utan blott suckar, men hvarken talar eller svarar. På kostymbalen bar jag den polska drågten du skickade mig; den passade förträssligt och komplimenter regnade öfver mig från alla håll, med Robert var som en drake, hvilken fått till uppdrag att bevaka mig, ty han var ej från min sida och tålte knappast att jag talade eller dansade med någon annan. Då jag ibland promenerar ut med min portfölj för att aftaga någon vacker utsigt, råkar jag honom ofta, och har sätter sig då bredvid mig, sökande leda samtalet på sin Ömma låga, hvilket jag å min sida bjuder till att afböja. Skulle han förklara sig på allvar, blir mitt svar ett beståmdt önej-, ty, ehuru jag finner nöje i hans sällskap, blir han på intet vis den man, jag väljer till följeslagare genom lifvet; om jag våljer någon, hvarpå jag nästan tviflar, ty jag hyser ej särdeles höga tankar om karlarne i allmånhet, och vet ingen i hvars händer jag ville anförtro mitt kommande öde. Hårom dagen satt jag på en liten kulle och aftecknade den tafla, som låg framför mig, då en skugga hastigt faller på papperet, jag vänder mig om och ser — Robert. Han bad om ursåkt, ifall han störde mig, men, då han sett en gestalt på sfstånd och af sitt bjertas lifligare slag förstått hvem det var, kunde han ej imotstå sin brinnande Önskan att esterhöra hur jag mådde och för ett ögonblick sola sig i glansen af mina ögon. Jag mins ej precist mitt svar, alltnog orden föllo sig litet spetsigt.