Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1851, sida 1

ifsker upptrådt och dervid beståmdt uttalat sig såsom kämpe för denna tulls afskaffande. Vid åtskilliga tillfållen förut har han med de tydligaste fakta visat, hvilken kråfta för sven ska industrien och vålståndet denna år, samt, så att såga, våckt nationen till fullt medvetande håraf. Vi kunna icke annat ån hårutinnan gifva hr Schwan fullkomligt rått, och tro, att det gifves ingen enda inom Sveriges grånsor, som icke på det lifligaste med honom inståmmer, han må för öfrigt tillhöra hvilken opinion som helst. Saken petroktad från rent sosterländsk sida är af högsta betydelse, och det patriotiska sinnet kånner sig på det djupaste upprördt. Sverige, ågande hela ena sidan af Öresund från dess början till dess slut, bör ostridigt äga samma rått. till dess vatten, som den nation, hvilken åger den andra sidan. Förhållandet dem imellan måste vara msesidigt. så att den ena icke kan under någon förevåndning ålågga den andra en afgift för dess genom 8uundet gående fartyg, eller på något sått söka åstadkomma hinder i dess fria begagnande af sina råttigheter, hvilka icke tillskynda den andra den ringaste skada. Om den ena vill drifva handel, må det stå honom fritt, den andra åger samma rått tillbaka; men ingendera har lof att hårför beskatta den andra. Det gifves intet skål, att tvenne sjelfståndiga personer, eller nationer, af hvarandra inskrånkas i rättigheten alt öfra gagneliga och fredlliga sysselsåttningar på sina egna områden. Den ena kan icke upphåfva sig och fordra af den andra betalning derför, att han till detta skall lemma sitt samtycke och icke rakt förbjuda honom det, och, derest han icke åtlydes, angripa och förderfva honom. Sådant vore ett råhetstillstånd, i hela historien saknande ett motstycke till och med hos de på kulturens lågsta trappsteg stående folkslag, och man vågar. påstå, att sådant aldrig ågt rum, ty om. ån ett vildt folkslag angriper ett annat så år rofgirighe-ten dertill enda bevekelsegrunden, väckt af hoppet att vinna rikedom, och icke den omständigheten, att solket sysselsåtter sig med fredliga nåringar. Vål sifvas sådana håndelser, och dessa till och med i nyare tiden, då det ena folkets afund öfver det andras förkofran på eti framstående sått gifvit sig tillkånna, men så långt i våldsamhet har dock intet folk gått. Men Sverige, ågare af Öresund lika mycket, som Danmark, såttes af detta i samma förhållande som öfriga nationer, de der icke äga en tums bredt land vid Öresund, icke vid hela Östersjön och icke en gång vid Kattegat. Detta all rått uppnedvändande förhållande har naturligtvis icke tillkommit utan våld och oråttvisa. Då Sverige, genom Carl XII:s olyckor, var bragt till branten af undergång, begagnade sig Danmark, som dertill varit bidragande, af iillfället, och Sverige, af nöden tvingadt till hvarje uppoffring, måste ingå på att betala tull för sarten genom Öresund. Denna förödmjukande tunga har, under sedermera intråslade åndrade förhållanden, besynnerligt nog fått intill denna stund fortgå, och Danmark, gjordt uppmårksamt på det underliga tilltaget, har sökt TT ET FTTTrEEE —