Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1851, sida 1

——— — —ä— hvilken vederlägger sig sjelf. Ett ojåfvigt vittne var dessutom närvarande, som med ed, om så fordras, kan intyga osannfärdigheten af denna uppgift, ehuru detta icke år af nöden, då ju protokollet sjelft år det båsta vittnet. Det var ingenting annat, ån följden af underskriften, nåmnligen inkallelsen till profs aflåggande, som verkade att denna osanning uppfanns. Det år ett stort bevis på inspektors och rektors öfverseende med G., som icke redan anklagat honom för en dylik ganska svår beskyllning, framburen så vål inför konsistorium, som inför K. M:t. Om hr koll. G., som det uppgifves, i ett handbref till enskild person vilkorligt (nåmnligen i den håndelse han komme att inkallas till profs afläggande, i annat fall icke) reserverat sig mot en till vederbörlig auktoritet insänd fullståndig handling, så år ju detta en fullkomlig dårskap. Hvad nu hr G:s skicklighet angår, så skall han för sitt prof, enligt konsistorii protokoll, hafva vitsordet approbatur, ehuru i hans fullmakt, såsom stående term, finnes, att han med hedrande lärdom och undervisningsskicklighet aflagt sitt undervisningsprof. Detta vitsord (approbatur) år icke bevis på oskicklighet, ty innehafvaren af ett sådant kan ofta lika mycket gagna en skola, som den, hvilken har ett vida högre, så vida han bemödar sig om, att bibehålla och utvidga de kunskaper, han eger, för att gagna den ungdom, till hvars lärare han blifvit förordnad. Men att hr G. uraktlåt denna högst billiga fordran, ådagalade han dagligen både inför elever och medlårare. Är det icke sannt, att han var så litet hemma i sin latinska grammatik, att han ur densamma måste afskrifva vissa reglor, hvilka, och inga andra, dolde i den lat. auktorn, hvilken åfven ofta af honom försågs med en snart sagdt mellanradig öfversättning, dagligen idislades? Är det icke sannt, att en gosse, som öfversatte ornavit med -han har prydtderför erhöll aga, emedan hr G. påstod, detta verbum icke hafva den betydelsen, hvilken dock, då dessa tvenne lärde mån uppslogo ordet i lexikon, fanns vara den ursprungliga? Är det icke sannt, att hr G. år så okunnig i svenska språket, att han icke kan rått stafva de allmånnaste svenska ord? Är det icke sannt, att hr G. år så okunnig i grekiska språket, att han, vid adjektivernas deklination, icke förstod, huru zxpåtepos kunde i genit. pl. fem. hafva accent på penultima, då en regel ju såger, att gen. pl. i första deklin. har accent på ultima, utan måste vånda sig till rektor, hvilken om detta mårkliga fall låtsade sig vara i okunnighet. Är det icke sannt, att hr G. år så okunnig i arithmetik, att han, vid undervisnings meddelande i 1:a och 2:a klassen af en 1. lärdomsskola, öppet måste låta lårjungarne förbigå flere ex. i en allmånt begagnad lårobok, samt att en discipel måst för honom utreda flera, hvilka han sjelf icke var måktig att låsa. Många sådana bevis på den största okunnighet skulle kunna anföras, men hr G:s vån bör för det nårvarande åtnöja sig med dessa. Likvål, som