Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1851, sida 1

de, att lemna si sina barn och myndlingar till hans undervisning, hvaraf alltså icke kunde annat ån naturligtvis följa, som orden föllo, att första afdelningen eller rektors klass ej rekryterades. Att skolans, under denna tid, till stor saknad för staden och orten, iråkade lågervall deraf uppkommit, ådagalågges ånnu mera af den omståndigheten, att disciplarnes antal i skolan genast åter ökades, så snart nämnde lårare, sör 6 a 7 år tillbaka, frånträdde deltagandet uti skolundervisningen och denna i hans stålle bestriddes af en vicarie, hvilken dermed fortfarit med den framgång, att disciplarnes antal för nårvarande i proportion år nåstan lika med den tid, då skolan råknade eller utgjorde flera klasser. Håri inståmde flera af de nårvarande etc. Bevisar nu detta duglighet och förtroende? Är det icke tvertom ganska talande och Gullbranssons förtjenst djupt nedslående bevis? Hvem kan nu undra deröfver, att H. H. Ephorus och kons., då ett sådant förhållande var kåndt, inkallade G. till profs aflåggande, synnerligast som han, vid skolans reorganisation, åtagit sig undervisnings meddelande i skolans öfre afdelning, och det till en del i nya åmnen. Detta förfarande var icke blott lagligt, utan rent af nödvåndigt, så framt icke skolan skulle håmmas i dess utveckling. Hvad nu rektor Varenii skrifvelse beträssar, så år den enlig med verkliga förhållandet. Vid det omtalade tillsället 1842, erhöll ock hr G. af H. H. Ephorus en vålförtjent varning och tillråttavisning. Men hvarföre vånder sig nu G—s vån så håtsk mot Varenius, då han ju blott relaterat nåmnde förhållande, utan att för sin del hafva yttrat ett ord om G—s skicklighet eller oskicklighet som lärare och uppfostrare, utan endast vid ett offentligt tillfålle, på en förmans fråga, efter öfvertygelse yttrat sig Öfver ett gifvit factum? Månne icke af, låg afund? Det är nedrigt att på sädant sått anfalla en person, som har och förtjenar allas högaktning, som nårmare känna honom, särskildt sine fordne disciplars, och som med värma, nit och skicklighet, så vidt hålsan det tillåtit, bestridt sin lårarebefattning. Det var under Varenii ledning, som Warbergs skola organiserades i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts bref den 6 Juli 1849. Varenius har ock för det mesta sjelf haft rektorsbestyren, ehuru han får sitt bråstlidandes skull varit föranlåten att vid den egentliga undervisningen begagna af Ephorus tillförordnat bitråde. De många osanna tillmålen, som i försvaret gjorts mot Varenii person anser ins. vara af sådan beskaffenhet, att de icke sförtjena alt besvaras. I försvaret för G. göras så löjliga slutsatser, att man tydligen finner, att G—s vån glömt sin logik, om han någonsin kan sågas hafva studerat någon sådan. Vid dessas genomlåsande år man frestad fålla detta omdöme om den ådle vännen: ille habet Mida aures. Förebärandet att koll. G. blifvit lockad eller tvingad att unlerkriaa det protokoll, som hölls i koll. schol. den 31 Aug. 1849, och hvars innehåll han jemnte kollegii ölrige ledamöter dikterade, år en oförskåmd lögn,