Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1851, sida 1

— K ————pr 2 mot himlen. En ung herre, handlande i en provinsstad, föreföll mig alldeles odräglig med sitt uppblåsta, sjelskära utseende och sin skroderande, påflugna samtalston; han drack punsch ur dricksglas, satt nåstan hela dagarne igenom i sin hytt och spelte kort med nägra herrar af samma smak, och de stunder han hedrade oss med sin nårvoro blåste han cigarrök ända inpå oss, så att vi voro i fara för qvåfning. Men efter jag kom in på kapitlet om cigarrer, måste du tillåta mig en liten afvikelse från mitt åmne, på det jag måtte få gifva luft åt min vedervilja mot cigarren, detta, nu för tiden så nödvändiga bihang till hvarje ung mar. Jag har ofta förargat mig öfver våra ungherrars ohöslighet, att ej kunna undvara cigarren, då de befinna sig i fruntimmerssållskap; går man t. ex. en qvåll in till Davidssons att förfriska sig med en kopp the, eller en glace, så mötes man i dörren af ett rökmoln, och det fordras verkligen starka lungor att ej qvåfvas, då man på alla sidor år omgifven af dessa outtröttlige rökare; åfvenså på ångfartyg, isynnerhet på lustfårder, om man år nog olycklig att få en herre med cigarren i mun till granne, måste man till på köpet vara tacksam om han ej blåser röken direkte i ansigtet på sin stackars granne. Åtminstone borde de, som vilja gålla för att hafva god ton, aldrig tillåta sig detta brott imot belefvenheten. Nu tror jag ej att jag har mer att såga om passagarerne, ty de öfriga voro personer, om hvilka man ej kan yttra något, hvarken ondt eller godt. — Jo, vånta litet, jag hade så når glömt ett par af de hyggligaste, nåmnligen 3:ne unga studenter, som rått mycket bidrogo till resans treflighet, genom sitt muntra, lefnadsfriska lynne, sin sång och sina artiga upplysningar öfver de ställen som passerades. Jag tycker om skårgården med sina öfverallt kringströdda klippöar, och det roade mig att betrakta den