Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1851, sida 1

ter arbete, och i detta hänseende kan den anses Sem en typ för alla nabokolonierna. Det grånslåst stora inre landet, dit flockar af I kolonister med sina hjordar beståndigt inträngt långre och långre, kråfver oupphörligt I flera arbetare ån kolonien kan undvara. Den I . ? Stora vinst sårafveln lemnar, har föranledt Nya-Syd-Wales att kolonisera andra trakter, innan det sjelft blifvit fullständigt koloniseradt, och dess herdedistrikter göra samma kraf på arbete af hufvudkolonien, som denna af England. Å andra sidan hafva den höga arbetsvinsten och det utomordentligt låga priset på lifsmedel frestat många af den arbetande klassen att sjelfva skaffa sig ett stycke land och sysselsåtta sig med boskapsskötsel, och dessa hafva således dragit sin konkurrens från den redan så knappt försedda arbetsmarknaden. I ett så oerhördt stort land, hvars naturliga hjelpkållor så lått med fördel kunna begagnas, har solkmängdens förökande ingalunda förminskat bristen på arbetare, utan tycks snarare hafva förökat den. Sedan kolonien erhållit en till en del representativ lagstiftande församling, har den oupphårligt hos regeringen i moderlandet arbetat på afslutande af ett stort lån, mot såkerhet i de ofsentliga landtstråckorna, för att kunna förse arbetsmarknaden, och ånnu några få veckor före upptäckten af guldtrakten, höllos åtskilliga möten för att rådslå om medel till anskaffande af behöfliga arbetare. För ett sådant samhålle år upptåckten af de rikedo war, som otvifvelaktigt en gång skola höja det till en rikedom och en civilisationsgrad, hvartill det under vanliga omståndigheter skulle sordrats flera mansäldrar, i början en sörfårlig olycka. För ögonblicket har den aldeles upphåft förhållandena mellan arbete och kapital, och då det förra intrångt i en aldeles ny kanal, har den kanal, som det förut högst sparsamt fyllde, aldeles uttorkat. Minuthandlaren öfvergifves af sina expediter, advokaten af sina skrifvare, herrn af sina tjenare, sjelfva embetsmånnen i regeringsbyråerna hafva ingen ro, utan inlägga ansökningar om att de måtte bildas till brigader för att gråfva guld för statens råkning. Aldrig har förhållandet mellan behofvet af och bristen på arbetare blifvit så plötsligt stördt. Ett civiliseradt och genom konst inråttadt samhålle bringas i naturtillstånd, och Sydney, en stad, som tillika med sina förstäder inrymmer icke mindre ån 64,000 innevånare, har all utsigt att blifva öfvergifven af hela arbetsklassen. De faror som hota boskapsskötseln vilja vi icke mera vidröra. Naturligtyvis måste arbetet på den jernbana, som anlågges mellan Sydney och ståderna Liverpool och Paramatta, afbrytas. Kusthandeln kommer troligen att upphöra af brist på matroser, och tillochmed kommunikationen med England kan endast hållas vid stånd genom fördubblade hyror åt matroserna. Hvarje förår otillråckligt för ett samhålles behof, måste verka en ruinerande stegring i de qvarblifvandes löner, och kolonisterna kunna således minskning af ett antal arbetare, som redan nn —