Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1851, sida 1

Re —— — —ÅÖEL——mÅRT)!A 0. se -—— -z2.—— sina hufvuden. Återkalla i ditt minne denna rad af visa och skalder som inspirerat och upplyst det ena folkslaget efter det andra! Tänk på Jesus Christus i din sista timme, han pröfvade också en sådan stund! Ja, tunk på Honom, den oändliga solens milda måne, som sändes att sprida ljus i mensklighetens djupa natt. Såväl lifvet som döden böra vara dig dyrbara, ty Han har delat dem med dig. Måtte du kunna se hans milda anlete i den sista stunden! Han visar dig vägen till sin fader. Tänk i den sista stunden på, huru ett menniskohjerta förmår att älska — skulle du kunna glömma den kärlek, hvarmed ett bjerta gör millioner till sina bröder, och hvaraf en stackars själ hemtar näring för ett helt lif? liksom den hundraåriga eken är rotfästad på ett enda ställe och af detta suger kraft att blomstra i hundratals vårar. Betänk i din sista stund, att du upplefvat ögonblick, då lifvet var stort och ljuft — du måste gråta af glädje — du stammade din tacksamhet mot bimlen och skådade din skapares anlete — du smälte tillsammans med ett annat hjerta och blef till ett nytt väsen; Ack, med denna tanke borde du tillsluta dina ögon! —, Ernst upphörde att läsa och såg på gubben, öfver hvars drag en himmelsk frid hvilade. — Tack! stammade han och ville fatta Ernst band, men ögonen sveko honom, Ernst tog handen, tryckte den till sina läppar och fuktade den med sina tårar. — Blif god! sade gubben med mild röst, och derpå tog Gud hans själ till sig; på jorden andades han ej mer. XVIlI. Dagen efter Gubbens begrafning begaf sig Ernst till I kyrkogården för att taga farväl af hans graf, ty föl