Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1851, sida 1

niagas FP 0 4111, 0917 :) 8IU, men invecklade sig endast i än svårare motsägelser och orimligheter. Att det gick så illa, har förargat honom — vi undra icke derösver. hgftgs harm mot oss har sedan bitit sig in allt mer och mer; och tid efter annan hafva vi hos Bore spårat yttringar af ovänlighet och ovilja mot Handelstidningen, utan att vi sårdeles brytt oss derom. Men når vi sågo Bore kasta sig öfver våra artiklar om -Öresundstullen-, om -Den kongl. srikostigheten-, om -Gunstbevisningarne mot Norger, — når vi sågo en svensk tidning söka på allt sått motarbeta verkan af dessa artiklar, som just dikterats af den renaste och allvarligaste afsigt att gagna Sverige, — når vi sågo Bore underlåta att försvara sosterlandets heliga sak, endast derför att den förargliga, af Bore hatade Handelstidningen uppmanade dertill; — då harmades vi, i vår tur, och förklarade öppet och oförbehällsamt, att Bore icke egde ett verkligen fosterlåndskt sinnelag eller verkade i en nationel ande. Vi hade åmnat att ytterligare bevisa detta vårt påstående — icke för att få rått imot Bore, utan endast för att göra honom oskadlig; men Bore har nu dragit försorg om att ingen vidare bevisning behösves. Man läse blott den ifrågavarande artikeln i n:o 218! Den,som genomlåst samma utan att inse halten af Bores patriotism-, år sannerligen blind. Huru anstrånger sig icke Bore att öfverbjuda sig sjelf i otidigheter och tillvitelser mot oss för att förmå oss att öfvergifva vår allvarsamma hållning mot de norska tilltagen! Huru mödar han sig ej med att ur Holbergs komedier uppleta stållen, som kunde tjena hans afsigt att förlöjliga våra försök att beifra de oråttvisor fåderneslandet lider i sitt förhållande till Norge! — Det år ingalunda svårt att kasta löje och hån äfven öfver det mest upphöjda och heliga, så snart man en gång beslutat sig dertill; — det år den låttaste sak i verlden att fara ut i krånkande tillmälen och insamier, når man vill nedlåta sig dertill. Men gycklet och hånet, kalomnierna och skållsorden bevisa ingenting, I om icke dens dålighet, läghet och råhet, från hvilken de utgått. Att vi skolle ge lika godt igen— såsom det heter — må Bore icke inbilla sig; på detta fålt låta vi honom gerna spela herre. Vi hafva redan uppehållit oss vid Bores frenetiska utgjutelser långre ån vi ämnat och, framför allt, längre ån de förtjenat. Vi öfverlemna dem åt det allmänna vettet och råttskånslan, må de fålla sin dom! Innan vi likvål taga afsked — såsom vi hoppas, för alltid — af Bore, torde vi likvål böra påvisa det misslyckade och löjliga i Bores försök att bortblanda eller försvaga vigten af våra anmårkningar mot unionens missförhållanden med det barnsliga pratet om, huruledes det ser ut, som vi fruktade att norska språket skall uttränga vårt o. s. v.: hvarförutan vi anse oss böra upprepa, att det icke år, såsom Bore vill låta påskina, blott anlåggningen af fyrbåkarna på Koster och bidraget till konvojkassan — ehuru histeriken blott om ett enda dylikt tilltag icke hos andra nationer skulle betraktas med likgiltighet — som vi funnit i hög grad klandervärda, ALA —— ——— —