Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1851, sida 1

— — — A —ffl WLT—f—— kärlek, när den höljde sig i sitt återsken i ett älskande menniskohjerta? Har du icke känt, huru solen spridt sitt klara ljus ej blott öfver månen, utan äfven öfver de aflägsnaste planeter. Påminn dig i den sista stunden, huru i ditt lifs vår grafvarna tycktes dig endast vara konturerna eller bergspetsarne af en fjerran ny verld, och att du således midt ibland lifvets glädje erkänt dödens värde! Den som dör i den kyliga ålderdomen skall af grafvens snö uppvärmas till nytt lif. Lik en sjöman, som från det kalla, vinterliga och öde hafvet plötsligen landar på en kust, som blomstrar i den herrligaste vårprakt, så landa äfven vi, efter vår farkosts plötsliga undergång; i en evig sommar. Gläd dig i den sista stunden, att ditt lif bor i ett annat, ett större lif. Genom vårt klots tunga materia tränger sig den gudomliga anden. Då rör sig lifvet öfverallt, i det största som i det minsta väsen. Ginge icke denna ande genom allt som är till, huru skulle det då kunna undandraga sig dödens ödeläggande hand? Tidens haf skimrar liksom rymden af otaliga lysande väsen; och död och uppståndelse skifta oupphörligt i tidens böljande ocean. Vi hänga vid naturens klippbröst lik en mossa, Som näres af skyarnes droppar. Menniskan liknar en fjäril, som flyger öfver Chimborrazzo, dock högt öfver honom sväfvar kondoren. Men, lika mycket, stor eller liten, kämpen eller barnet, båda gå fria i samma berrliga trädgård, och dagslåndans oändliga sträcka af anor går tillbaka ända till det par, som en gång öfver paradisets bäckar lekte i aftonsolen. Kan du glömma i den sista stunden, att det gifvits stora menniskor, och att du går samma väg som de gått? Du bör önska att blifva upphöjd till dessa andar, hvilka liksom stodo på sin storhets klippa och skådade lifvets åskmoln endast uuder sina fötter, aldrig öfver