domare HKA VVS Viby alt vI genom de tadlade artiklarna just verkat för befråmjandet af den enighet öch vänskap mellan båda folken, som år oss framför allt annat dyrbar. Om vi åter skulle följt Aftonbladets okloka råd att, — af fruktan att såga något för stundens tycke obehagligt — stådse underlåta att påvisa orimligheterna och orättvisorna, den broderliga vänskapens stötestenar, — om vi icke med förtroende till norska folkets rättskånsla vågat uppträda och begåra rättelse i misssörhållandena, — om vi icke med tillbörlig kraft och nådigt allvar hade tillbakavisat det norska Morgenbladet och dess svenska vapendragare; — då skulle vi med sanning kunnat beskyllas för ofosterlåndska intressen, får afsigt att vilja upptånda oenighet mellan de fårenade rikena. Om oråttvisorna lemnades ovidrörda eller öfverskyltes — såsom Aftonbladet i sin vishet och patriotism tillråder — så dr det såkert, att mellan de båda broderrikena grundlades — icke köld och oenighet, men ett nationalhat, hvars olyckliga följder äro lätta att förutse. Detta hafva vi velat förekomma; om vi icke lyckas, så år icke felet vårt. För att med ett enda exempel ådagalågga halten af Aftonbladets diktatoriska domslut och visa redigheten af dess tankegång, kunna vi icke neka oss att meddela Aftonbladets slutord: Det vore beklagligt om en sådan ton, som den Handelstidningen för (2), skulle hafva anklang — — — emedan sådant (att den eger anklang) skulle visa, att det måhånda år andra intressen ån de fosterlåndska, som gifva sig luft i H. T:s deklamationer. Alltså: om våra yttranden ega anklang, så hårleda de sig från ofosterlåndska intressen; — om de återigen icke vunne anklang, så vore de vål fosterlåndska? — Hvad skall det heta? Aftonbladslogik. Imellertid har nu Aftonbladet den åran att blifva aftryckt i det norska Morgenbladet, som hittills icke måktat åstadkomma någon bevisning mot våra artiklar, men hvilket nu anför det svenska Aftonbladets yttrande såsom det båsta bevis derpå, att svenska folket ej Önskar någon råttelse i missförhållandena — en åra som ingen skall afundas Af.onbladet, och som, utom Bore, ingen mer ån Folkets Röst velat dela med A. B. Äfven Jönköpingsbladet upptråder, såsom en vårdig stallbroder åt Bore-Aftonbladet, med en liten artikelbit mot oss, hvilken utmårker sig på samma sått som de stockholmska polemiska utfallen. På ett par rader finner detta lilla blad utrymme att anklaga oss får idisling, träkighet, tråaktighet, egenkårlek, öfversitteri, och att tillika förespå oss en såker undergång. Allt, naturligtvis, låst framkastadt. — Säkerligen skall det får våna våra låsare, når vi erinra dem, att alla dessa mer eller mindre håtska utgjutelser framkallats genom det försvar för våra uttalade omdömen om unionsförhållandena, som de vårda tidningarna genom sina egna opåkallade anfall aftvingat oss. Vi åro således ingalunda de anfallande. Najaden, hvilken vål icke obetingadt gillat våra artiklar, såger dock om det aftvungna försvar, som mot oss framkallat sådana kraftanstrångningar, att det år -varmt skrifvet-, d. v. s. uttaladt af en innerlig öfvertygelse och ett sosterlåndskt nit. Och når en artikel, som utgår från en sådan kålla, anför en mångd af de vigtigaste och för allmånheten förut alldeles okånda sakförhållanden, så må det vara, om icke tillätligt, dock ursåktligt, om ett hårdt ord skulle under ifvern någongång undfalla den skrifvande. Vidare erkånner Najaden, att vi i detta försvar redogjort för skålen, hvarför vi ansett oss böra bruka ett kraftigare språk uti artiklarne om Norge.Det år detta redogörande-, som bragt våra motståndare alldeles ur koncepterna. Najaden förebrår åfven Bore dess förhastade gissningar och dess odiösa inqvirerande om hvem som år sannskylaig författare till de obehagliga artiklarna, samt framståller den rik tiga grundsatsen, som åfven i tryckfrihetslagen år hyllad, att man icke för de artiklar som finnes i en tidning dhör eller har råttighet att hålla sig till någon annan ån redaktionen! Derefter tillägger Najaden: -Männe ej Bore hårvidlag råkat falla in i detinqvisitionssystem öfver hvem som skrifver en eller an