Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1851, sida 1

tillständig för den goda sakens skull. Ty vi hafva icke blott i denna sista utan åfven i en föregående artikelseries gifvit en ganska inlysande framstållning af de närvarande unionsförhällandena och lemnat icke ovigtiga bidrag till besvarandet af frågan: hurudana båra de vara? Att vi på ett par spalter, hvilka dessutom hufvudsakligen voro åmnade till ett försvar för våra förra artiklar, skulle lemnat en tillfredsstållande låsning af denna fråga, som kråfver de mest omfattande forskningar och en lagstiftares hela skarpsinne — år en mer ån naiv fordran af Bore-Jönköpingsbladet. — Vi kunde visserligen fortsatt att, såsom förut, spalt efter spalt hopa besvårande fakta mot Norge och unionsregeringen; men de vårda tidningarna borde insett, att vi under behandlingen af ett så vigtigt åmne icke kunde göra oss blinda och dåfva för de förvrångningar och försätliga anfall, hvarmed våra vedersakare velat miss!eda allmånheten i afseende på det redan sagda och förtaga hela den verkan som sanningen annars måste åstadkomma. Eller skulle vi, utan att se tillbaka eller omkring oss, blindt gått framåt, liknöjda antingen våra åsigter och uppgifter blesve af vånner(?) och fiender misstydda och förvrängda eller icke? Skulle vi lemnat fåltet fritt åt det norska Morgenbladets försök att förvilla sina låsares omdömen om faktiska förhållanden, hvilkas tillvaro det icke kunde förneka, men icke ville erkånna? Var icke vår harm naturlig och loflig, når vi sågo en svensk tidnig (Bore) taga Morgenbladet under armarna vid dess hedrande försök att undvika rent och årligt spel-? Vi komma nu slutligen till AftonbladetBore-Jönköpingsbladets anmärkningar om våra rhåästiga anfall och den skarpa tonen. Det hade visserligen mera anstått svenska tidningar att förena sig med oss i våra yrkanden om råttelse i de unionella missförhållandena, ån att i otid antaga en löjlig skolmästareton och upptråda såsom rådgifvare i åmnen, som de — vare det sagdt utan någons förnärmelse! — hafva liten eller ingen reda på. Men vi kunna dock rått vål förstå, att dessa tidningsredaktioner, just derför att de lefva i den lyckligaste okunnighet om de kånnbara förluster, som i så många hånseenden drabbat fåderneslandet i följd af regeringens svaghet för Norge, åfvensom om den småasktighet och ovilja från norrmånnens sida, hvaraf de, som följt dessa förhållanden med någon uppmårksamhet, under en lång följd af år lårt kånna så otaliga prof, — att dessa redaktioner, såga vi, skulle blifva något öfverraskade af det allvarsamma språk, vi i detta åmne nödgats begagna, helst det icke obetydligt konstraterade mot det klemiga och undfallande sått, hvarpå de sjelfva, tyvårr, behandlat denna vigtiga nationalangelågenhet. Likvål borde de vårda tidningarna kunnat inse måjligheten deraf, att, om i våra repliker röjde sig en liflig förtrytelse och indignation, vi för en sådan sinnesståmning kunde ega ånnu flera skål, ån dem vi dittills hunnit framlågga; och dessa skål skola vi icke under!åta att framdeles lågga i dagen. AA — —