Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1851, sida 1

——— — —— —— — Han blef stående liksom sastnaglad vid jorden, hans hjerta klappale häftigt, och hans Ögon syldes ovilkorligt af tårar. Då han såg sista skymten af Emmas klädning försvinna bland tråden, kände han huru djupt denna sållsamma bild inpreglat sig i hans själ. Huru gerna ville ban icke hafva följt henne; ack, knappt funnen var hon åter försvunnen, kanske för att aldrig mer vånda tillbaka. — Bort med er, J falska drommar, mumlade han för sig sjelf, kom i håg att det går annorlunda till i verkligheten ån i dina böcker. I detta ögonblick ljöd hornsignalen; hans mörka tankar afbrötos derigenom att han gjorde den ganska riktiga slutsatsen, att detta gålde henne, att hon sannolikt tillhörde det muntra sällskap. af hvilket ban, till sin stora förtret, mött flera spridda afdelningar, under det hans afsigt varit att njuta af ensamheten i skogen. — Signalen betyder att man åmnar begifva sig hem, tånkte han och ilade i största hast ned till stranden, för att ännu en gång få se den sållsamma flicka, med hvilken en lycklig tillfållighet nyss fört bonom tillsammans. Då han kom närmare stranden, såg han att sållskapet just var i begrepp att stiga i båten. Han varseblef Emmas klådning; vid hennes sida gick en lång, herkuliskt byggd man, det var Starklow. Denne råckte henne handen, för att hjelpa henne från bryggan ner i båten. Kort derefter försvann hon bland den muntra skaran. (Forts.) A23 W—ä