ÅäAK 27 SARV 122C260b6 22 4044—4—4 mot sin egen nation. — Men om någonsin en svensk tidning vågar såga några varningsord till regering eller stånder (såsom en gång Bore sjelf, kuriöst nog, råkade göra i sockerfrågan), att icke öfverila sig i en viss tvistefråga, — strax våckes ett skrik i Norge, som om en hel svensk armå vore i antågande, och man uppmanar hvarandra att med enighet och vaksamhet möta de systematiska (en enda tidning och i en enda fråga!) angrepp(?), som å stockholmpressens sida göras mot vårt land (se Rigstidenden och Christianiaposten)! Når en norsk man gjort några bemödanden att såtta sitt land i åtnjutande af en hop fördelar i förhållandet till Sverige, antingen de gålla fårger och vapen eller rent materiella förmåner, helsas han af sina landsmäns lifliga tacksamhet, och alla stå såsom en man vid hans sida. Når svenskarna sedan med gifva hvad man begår, så utgör detta icke det ringaste hinder för norrmånnen att i smått som stort oupphörligt nagga på oss; och deras mest låsta tidningar står det fritt att, till tack för vår eftergifvenhet, ösverhölja oss med smådelser och stickord, utan att man någonsin får se någon af de öfriga norska tidningarna visa detta ovårdiga beteende tillbaka. I Sverige, der det aldrig skulle falla någon menniska in att yltra ett ovånligt ord till norrmånnen, om vi blott såge dem hafva så mycken rättskånsla, att de icke undandroge sig hvad som tillhör dem, iföljd af deras ställning och anspråk, — i Sverige stå våra tidningar oåndligt gerna till tjenst för norrmånnen (se t. ex. Bore och Aftonbladet) eller hvilken annan fråmling som helst, som vill begagna desamma till spridande af de gröfsta smådelser och beskyllningar imot vår nation. Man måste vara glad om icke hela den öfriga pressen aftrycker kalomnierna, och såkert år, att vederbörande tidningsredaktioner icke derför få uppbåra den ringaste förebråelse. Men om, derimot, någon tidning en gång vågar upptråda till vår egen nationalitets försvar, eller för att med allvar och mod kämpa för råttelser i förhållanden, som synbarligen icke låta sig afhjelpa med grannlåter och smek, — hvilket qvidande och hvilka läten uppstiga ej då från alla kärr! När det gåller ett litet inre tvisteämne, såsom t. ex. tillsåttandet af en syssla, uppresandet af en staty eller några lasciva romaner — då tar man munnen full; då år det fullkomligt i sin ordning att röra opp himmel och jord, att vådja till språkets alla resurser för att gifva den jåsande passionen Inft! Men når det gåller fosterlandets heliga sak; når dess dyrbaraste intressen vanvårdas och vår nationalitet hånas — då år tiden inne att tala mildhetens sockersöta språk; då år den himmelska fördragsamheten på sin råtta plats!! Lefve beskedligheten och, framför allt, Ljummheten!!! Imellertid kunna vi trösta Aftonbladet-Bore-Jönköpingsbladet dermed, att det alldeles icke år vår afsigt att, såsom Morgenbladet och Rigstidenden hittills brukat mot Sverige, allt framgent antaga en mindre vånlig ton imot grannriket. Vi hafva blott en gång velat låta dem förstå att vi icke åro så blinda, som de synas förestålla sig; och det skall bero på de norska tidningarnas eget beteende, om vi skola återtaga en lika broderlig hållning, som den fordna och som våra kånslor mot norrmånnen i allmånhet gerna vilja fö reskrifva. Men ett vilkor för detta år fair play! Vilja icke de norska tidningarna hålla sig vid sanningen och årligt vidgå att dei många fall hafva orått mot Sverige, så måste aöndringen fortgå med en tillvåxande styrka; och vi skola då icke underlåta att visa våra landsmån hvad vi på den vågen hafva att vänta, och hvad vi hafva att göra. Må, hvad vi nu sagt, anses såsom ett på förhand afgifvet svar till de norska tidningar, som kunde få i sinnet att åberopa -våra beskedliggörares okloka och opatriotiska yttranden. Till sist böra vi erinra, att om -våra beskedliggörare— vi mena förnämligast Aftonbladet — vetat göra sin skyldighet under den långa tid de unionella missförhållandena