Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1851, sida 1

ni var olycklig, och då, — o såg att ni förlåter mig — då fattades jag likasom af vansinne, det förekom mig som om en osynlig makt dref mig fram att kasta mig för edra fötter, för att tillbjuda er hjelp och tröst i er smårta. Emmas interesse förökades ännu mer vid hans ord och det svårmiskt milda sinnelag, som uttalade sig i dem. Hon frågade med deltagande: — Hvem år ni, min herre? Ni glömde att svara på min fråga! — Skall jag då nödgas att nämna mitt namn, för att ryckas ur den ljuga drömmen? För att åter försättas till den prosaiska verlden? — Så såg mig då ert förnamn, er stållning i lifvet. — Jag heter Ernst, och år född af danska föråldrar: Min ungdom har jag framlefvat i Danmark, men mina föräldrar dogo båda, då jag var tolf år; min sarsader sände mig derpå till Rubensdorf i Sachsen, der vi hade slågtingar; sedan har jag studerat theologi i Halle och Kiel, och nu år jag på vågen till Ribe för att helsa på min farfader, som bor der. Jag hörde er tala danska för er sjelf: detta var första gången jag hörde dessa ljud sedan jag öfverskred Tysklands grånser, var det då underligt att de djupt grepo mig. Kan ni förlåta att jag uppehöll er, att jag vågade ... Emma afbröt honom: Ar Det år nog. Jag förlåter er nårgångenhet. Farväl! — Ack, såg mig också ert namn! ropade den unga mannen och fattade åter hennes hand. — Nej, tillåt mig såga er, att ni bår er barnsligt åt, min herre! lemna mig i sredå, jag kånner er ju icke, svarade Emma kallt, och förnärmad Öfver hans svårmiska nårgångenhet skyndade hon hastigt bort.