Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1851, sida 1

4 A F—E.0ö— skjuta 434, 451 rdr 20 sk. 4 rst. bko, medan Norge erlade endast 3åå, 124 rdr 22 sk. I rst. s. m., och 1845 erlades: 340.326 rdr 17 sk. Ö rst. från Sverige, men blott 39,565 rdr 9 rst. från Norge. Under sistnämnde år kostade ensamt underhandlingen med Marocko, hvarigenom Norge, likasom Sverige, bereddes befrielse från den årliga tributen till nåmnde stat, 133,552 rdr bko, således nåra fyra gånger så mycket som hela norska bidraget; men Norge gaf likvål icke en skilling mera ån sina vanliga 15,000 specier! Det år klart att, om svenskarne förfore på samma sått, skulle icke ens de vanliga behofven på långt når kunna fyllas, ånnu mindre några dylika underhandlingar bringas till stånd. Dessa egoistiska tilltag, som tydligen visa, det norrmånnen både kånna att konungens eftergifvenhet för dem år obegrånsad, och sicke sky att begagna sig deraf, hafva imellertid icke fått passera utan alla protester. Konvoykommissariatet har upprepade gånger, nåmnligen under åren 1838, 1842, 1844, 1845 och 1847, som det heter, sästat norska sinansoch tulldepartementets uppmärksamhet på behofret och billigheten af ett förökadt bidrag från Norge:åfven rikets ständers revisorer hafva, oaktadt den lamhet, hvarmed de vanligen i vigtigare frågor bedrifva sitt kall, åtskilliga gånger anmålt dessa missförhållanden till sina principalers beifrande, och slutligen hafva rikets stånder sjelfve, uti skrifvelse den 3 Sept. 1848 anhållit hos Kongl. Majt. -att nödiga åtgärder måtte vidtagas för tillvägabringandet af en sådan reglering af norska statens medel, i de samfålda kostnaderna för svenska och norska handelns skyddande, som öfverensstämmer med rättvisa och villighet. Likvål har ingen den minsta råttelse följt: ty norrmännen göra ingenting förr ån de blifva ordentligen ålagde dertill af regeringen; och denna senare fruktar, vårre ån synden, att synas hafva någon tanke för Sverige. Samma regent, som genast efter thronbestigningen hastade att bevilja norrmånnen allt hvad de begårt och mera ån de rimligen kunnat hoppas, har ånnu icke, efter 71 års regering, funnit sig föranlåten att taga ett enda steg, når det gåller vår — icke nationalitet, utan blott — materiella rått, fastån, såsom nyss sades, konvoykommissariatet, rikets stånders revisorer och rikets stånder sjelfva allI : 2 varligen anmålt misssorhållandena! — bet hade varit båttre, att norrmånnen intagit Sverige, ån att, såsom nu skett, svenskarna eröfrade Norge-— yttrade nyligen en aktad man vid talet om -gunstbevisningarna mot I MM Te 2 . 2 I Norge. Vi åro nåstan fårdiga att inståmma i yttrandet. Nu hafva rikets stånder vid innevarande riksdag gjort ett förnyadt försök att såtta lif uti regeringen medelst en anhållan, Hatt, vid det förestående (h bestämmandet af beräkningsgrunden för de förenade rikenas ömsesidiga bidrag till konvoykassans gemensamma utgifter, såsom sådana måtte antagas, icke rikenas solkmångd, utan låstetalet af de far