Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1851, sida 1

— Då reser jag hem igen, eller till ett annat värdshus. — Det kan ni göra. Hör, såg mig min goda man, har ni kanske af grefvinnan fått i uppdrag att utspionera de resande som komma hit, och sedan rapportera till slottet hvad ni inhemtat? Var god och såg hvad jag skall betala och sadla sedan min håst. En qvarts timme derefter var Harald åter på vågen till Köpenhamn, och det i ett slags förtvisladt tillstånd. Han önskade verlden, kärleken, grefvinnan, sig sjelf, allesammans för san i våld. Utmattad och slö anlände han följande dagen till Köpenhamn, och måste genast intaga sången, ty han kånde sig angripen af en allvarsam sjukdom. — Fyra veckor låg han, utan att Clara viste ett ord eller hade den minsta aning derom. Hon stannade hela denna tid hos grefvinnan, mindre derför att det behagade henne, ån derför att hon längtade efter ensamhet, och den förunnades henne derute når hon så önskade. Pastorn tycktes icke hafva kommit ett enda steg längre under dessa fyra veckor och ånnu fann han således saken icke mogen till slutligt afgörande, ehuru han lefde i det ljufvaste hopp, ty han var icke endast en from, utan också en betånksam man. Flera bref, som Clara erhållit från sin moder, talade icke ett enda ord om Harald, sjelf vågade hon aldrig fråga efter honom, och hon trodde att han ännu befann sig utomlands. Den gamle Clausen hade visserligen beråttat sin hustru samtalet som han haft med Harald, och bon hon anade vål också den unga mannens egentliga assigt, men vågade ej bidraga något att föra de älskande tillsammans, utan hellre åfverlemna allt åt ödet. Dessutom ville hon icke hos Clara våcka långtan till hemmet, ty hon ville gerna att Clara skulle