Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1851, sida 1

han försmått min kärlek, emedan en annan vunnit hans hjerta! Det är sannt, det förändrar saken, men det skulle du hafva sagt mig genast. Gjorde jag dig icke till min förtrogne? Hade du orsak att neka mig ditt förtroende? Förtjente jag ditt hån och förakt, derför att jag ålskade dig, och i ett passioneradt ögonblick yppade denna min kårlek? Var det ådelt att först gifva mig hopp, ja nåstan dyrkan, för att sedan trampa mig i stoftet. Jag spelade kanske komedi? tror du att mitt hjerta icke förmår att fatta en allvarlig kårlek? det! just det år det vårrsta, att du tviflar på min kånslas sanning och uppriktighet. En skådespelerska! — Jag borde hafva trott att det varit ett skämt af dig, om följderna icke varit så allvarsamma. — Och att resa bort utan afsked, utan tacksågelse för min godhet, uten ett försonande ord! hvem skulle val förtänka mig, om mitt förnärmade hjerta törstade efter håmnd? — Jag måste dock se hvad det år för en varelse, denna snickaredotter. Hon afbröts i sina tankar, ty en tjenare anmälde: — Gamle hr Clausen. — Låt honom komma in, Claras fader stod nu inför sin detters rival. I Clausen var ingen vån af komplimenter, minst för åt de förnåma, han bockade sig derför tyst. — Är ni den unge skalden Clausens fader? frågade grefvinnan honom. — Om ers nån menar snickaregesällen Fredrik Clausen, så år jag det! svarade ban. — Är ni missnöjd med att han skrifver vers? — Åh iote just det, i synnerhet sedan det förskaffat honom ers nåds bifall och understöd; men jag år af den tanken, att han derför icke bör glömma sitt handtverk, ty det år åndå något som man kan lita på: det andra år i sjelfva verket endast lurendrejeri. — Ni borde kånna er son båttre, min goda måsta