Ånnu ytterligare om inre Missionen. Man har trott att den -inre Missionensuppdykande ur bigotteriets, af mörker omgisna sömstäle, skulle, genom Kongl. Maj: ts nådiga och för religionens sanne vån glådjande svar på Tit. Wieselgren komp:s begåran om sanktion åt dess uppenbara propaganda, för alltid håmmats. Mörkrets våldigheter, der de smygande framgå, med lånadt namn af religion och omsträlade af ett ytligt helgonskimmer, bekåmpas dock ej så lått. Hvad som de ieke kunna offentligt erhålla, tillvinna de sig måhånda i tysthet; hvad som icke kan tillåtas en korps beviljas åt individen. Om så år, böra ledarne för den inre missionenvara ganska belåtna och tacka för det ossentliga asslaget: ty 1:mo har allt religionssvårmeri, såvål som all annan abnormitet i själens funktioner sin bördigaste jordmån i mörkret; hvadan ock låseriet slår sina djupaste rötter, bland skogbygdernas, srån all högre civilisation och umgånge med bildade menniskor, alstängda innevänare, likasom i städernas, af eländets eliter befolkade, gränder; 2:o slå de icke den sanna religionskänslan och det allmänna vettet uppenbart för hufvudet, görande godt, på sitt sått, och såsom de kalla det, i löndom. Att någon enskild tillåtelse blifvit missionen beviljad, att verka i enlighet med dess offentligejorda stadgar, kånner icke insåndaren, men tager för afgjordt att så måste vara; ty dessförutan huru skall det kunna sörklaras att några prester inom Sverige, dels utan presterlig. tjenstgöringsskyldighet, dels tillhörande vissa församlingar, fara omkring landet och, utan afseende på helgeeller söcknedag, hålla så kallade missionsbåner ock våckelsepredikningar, dels i kyrkorna, dels i enskildas boningar, dervid gemenligen penningesammanskott påbjudas och uppbåras. Föredraget har hos alla, i mer eller mindre mån, samma syskontycke, mysticism och läseri, under ett slera timmar uthållande hel vetiserande och svaslande, så Gud sig förbarme. månheten uppmärksam härpå är den, att han nyligen hört pastor Fjellstedt predika, stadd på en fård genom medlersta Sverige, en verkelig Linre mission-. Tvärt imot Gudomlig och mensklig lag (för att tala med Crusenstolpe) ) upptrådde herr Fjellstedt på en söcknedag, i en församling, hvars stift han icke ens tillhörde och håll offentlig gudstjenst, icke efter vår Svenska kyrkas antagna ritual, hvilken presten skall ordagrannt följa; dock efter att med kyrkans tornklockor sammankallat menigheten sedan han en söndag förut låtit kungöra derom från predikstolen. Fjellstedts ryktbarhet som missionår och andlig talare, det ovanliga sör trålande arbetare och sysslolösa dagdrifvare, att så der så en hvilodag midt i veckan, hade lockat en ganska stor menniskoskara till kyrkan. Bland dessa befann sig ock insåndaren. som uppriktigt erkänner, att motivet för instållelse var en blandning af andelig hunger och syndig nysikenhet, hvilka dock gemensamt bidrogo att följa talaren med största uppmårksamhet. Jag fann dock icke hvad jag sökte och våntade; ty, ehuru mannen frapperade mig mycket, så tillfredsstålldes hvarken mitt religiösa behof eller min nyfikenhet. Totalintrycket var ungefårligen detta: Om jag hade befunnit mig på spektakel, hade jag icke kunnat afhålla mig ifrån att klappa hånderna och enthusiasmerad utropa: den der spelar alldeles förträslligt rollen af Låsareprest! Ett underligt intryck, gifvit från predikstolen; se hår förklaringen: Personens hela yttre, åtbörderna, rösten, såttet att skicka sig; allt var efter lagarne för scenen och med teatralisk noggrannhet beråknadt för att imponera. Så enkel i sin drågt, att till och med den presten alltid åtföljande hvita nåsduken saknades, gick han upp på predikstolen, utan att medhafva concept, handeller evangelibok. Sedan han kommit upp på predikstolen framtog han en liten handbibel, uti hvilken han en stund blåddrade, liksom han letat efter ett tjenligt ingångsspråk. Då det var funnet och upplåst, lades bibeln åsido. Nu hegvnnades fåredravet skarnt. skoningsAnledningen hvarföre insåndaren gör all