Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1851, sida 1

—60Deeee — gynnade i Sverige, att de icke en gång be: kymra sig om den norska marknaden, der de åfven hafva stora förmåner; så berbres genom detta — rent ut sagdt — sjelsmördande förfaringssått å svenska sidan intet omedelbart norskt interesse. Tvårtom skola vi med mindre, kanske utan någon, uppoffring nå det mål för hvilket de norska statsmakterna arbetat, att blifva utaf med det sista sockerbruksprivilegiet. Men så lått hvarken kunna eller böra vi taga denna sak. Lugnt hafva vi funnit oss vid den öfverlågsenhet, hvarmed svensk industri och svenska tillverkningar, i alla riktningar, undantrånga norsk industri och norska tillverkningar på norsk grund. Vi behåfva blott nåmna våra jernverk och våra spikhamrar. Förgålves hafva norska industriidkare mera ån en gång klagat håröfver; man har icke hårt dem, emedan man fann att det goda, som den fria handelsförbindelsen med Sverige i det hela förskassar oss, borde föredragas. Äfven på de olågenheter, som utveckla sig för Norge af de svenska brånvinsbrånnerierna, hvilka nu rycka grånsen nårmare, för att begagna sig al det fålt som våra statsmakters mått och steg mot denna industri inne i landet öppnar får dem, har man icke fåstat något afseende. Och nu, då det för första gången visar sig ett aflågset och ovisst spår att en industrigren i Norge torde komma att stiga så högt, att den någorlunda kunde konkurrera med samma industri i Sverige, nu ropas det från svenska sidan öfver inkråktningar af oss; och dessa rop höjas oaktadt det icke år Norrmån och norska kapitaler, utan Svenskar och svenska kapitaler som skulle deltaga i konkurrensen. Uvilken råttvisa skulle då vi Norrmån vid ett intråffande tillfålle kunna vånta får oss sjelfva? Vi hade gerna Önskat att aldrig mera erinra derom; men det år omöjligt att icke vid detta tillfälle påminna om svenska regeringens handlingssått då den, genast efter det Storthinget år 1827 stadfåstat salelleuistuUHineenfrån 1825, sörhöjde tullen på sill med 100 2, får att heröfva den enda norska industrigren, som kunde hafva nytta af anordning. n, hela den åsyftade tulllindringen? Kan man påpeka det minsta, som kan jemnföras härmed, från norska sidan? Förösrigt år det icke vår afsigt att bestrida Svenskarnes råttighet att ordna och höja sina tullsatser ester eget sodtsinnande. så vida det sker senom allmänna bestämmelser, icke genom söranstaltningar, som uteslutande åro riktade mot Norge eller mot fabriker som anlåggas i Norge. Hvad man å norska sidan önskar, är att så snart som möjligt komma ifrån det förhållandet, att norska statskassan skall göra uppoffringar för att skaffa antingen norska eller svenska förbrukare raffinad till billigare priser, ån som öfverensståmma med sakens natur. Vill man å svenska sidan framgent såtta en åra i och genom uppoffring af stora export-premier stråfva för att skaffa norska förbrukare en billigare raffinad, ån handelns gång medför, på samma nn aa Ar tat nattetid