Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1851, sida 1

— ———————— gen. Hvad den der herrn ha de beråttat om Harald var sannt. Han hade tillochmed flyttat till en annan bostad, som en last var bekant för den unge bömiske grefve Albert och för Sandini. Grefvens barnslig förtrolighet rörde Harald; han erfor tillika ett behag att inför honom känna sin Öfyerlågsenhet. Resan till Böhmen var uppskjuten tills vidare. Harald bade tillfogat: Ovanliga, som ni sjelf, äro också edra fester. Det år er själs poesi, som uppenbarar sig i dem. Hon rodnade och sade: — Till hufvudsaken, ty man saknar mig. Vid ett tillfälle har jag blifvit uppmärksam hå en landsman, som icke år utan poetisk talang. Jag har låst arbeten af honom, som förvåna mig. I äaston kommer hån hit och skall föreläsa något. Sedan vill jag utbedja mig er tanka och ert råd i afseende på hvad jag kunde göra för honom; iy han år icke rik. Harald kånde sig smickrad och svarade: — Ni går mig stolt, ni skä mmer bort mi-s! Hon afbröt honom och hvis kade: — Jag måste bort! Då hon aflägsnat sig satte han sig bakom en gardin och försjönk i tankar. En ung man af blomstrande utseende stod ensam och öfvergifven vid ingången, ty ingen af sällskapet tycktes känna honom. Hår och der riktades v ål en lorgnett på honom, men detta ökade ånnu mer bans förlågenhet. Hans kinder örver ejåtos af en blyg nodnad, men dock höjde han stolt sitt hufvud. Gresvwännan kom ändtligen och förde honom till det lilla bordet. Derpå vånde hon sig tilll sällskapet och sade: — Det år vår unga poetissika landsman. Jag hoppas att ni med nöje skall hö ta några af hans vackra ikter.