gång som man af patriotism genom öfverdrifven införseltull fördyrar raflinaden för de svenska förbrukarne, och tvingar dem att hålla till godo med sämre varor (såsom sirup), så hafva vi derimot ingenting att invånda, men bemårka blott för oss sjelfva, att denna ifver omöjligen kan hålla ut i långden, och att man förr eller senare i Sverige skall komma att finna sig mycket besvårad af de sockerbruksprivilegier, för hvilkas orubbliga uppråtthållande man nu kåmpar med en för oss Norrmån så obegriplig ifver. Märkvårdigt år, att svenska regeringen, som från början af 1849 upphåfde införselförbudet mot utländsk rassinad, ehuru den just samtidigt påbjöd en så hög införseltull, att den nåstan kan anses lika med ett förbud, knappt ser spår till någon konkurrens från e oida, förr ån den åter vill vånda om till införselförbudet; ty annorlunda kan hotelsen om sockertullens förhöjning i Sverige omöjligen förstås. I stället att klaga öfver norska regeringen borde våra svenska bröder snarare förundra sig öfver den fördomssfrihet och det afseende på de förenade rikenas gemensamma behof, hvarmed denna sak varit behandlad af de norska statsmakterna, sårdeles af Norges Storthing. Vi för vår del skulle skrifva kors öfver dörren den dag, då vi hos svenska regeringen och Sveriges rikes Stånder funne samma fördomsfrihet; men den dag upplefva vi nåppeligen.