Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1851, sida 1

förre åter, det är en sann aristokratisk hållning, och folk kan åndå tala om likhet! Ja, kunde alla uppnå henne, så skulle Jag icke hafva något att invånda mot denna låra. — Der kommer unga baron Rosenstjerna; det år en älskvärd ung man, som lofvar någonting stort. Tyvärr umgås han gerna med plebejer, sade hr v. Brandt. — Såg icke det för högt, min vån, jag skulle kun na beråtta er någonting helt anoat. Under de sista fjorton dagarne har han varit grefvinnans dagliga gåst. — Hvad såger ni? Men det tycks som om hon vore åldre ån han! — Icke annat! inföll v. Brandt åter, och de logo som två gamla syndare, hvilka tånka tillbaka på sin ängdoms-åfveutyr. Grefvinnan mottog Harald vid dörren; han var en af de sista som anlånde; hon uppehåll sig derför icke långre vid ingången. Hon nickade åt honom, de gingo till ett fönster och talte sakta med hvarandra. — Ni blir örverraskad af de anstalter bår äro tråffade? — Har vår ålskvårda vårdinna råknat på mina svaga krafter? — Nej; men ni vet, att jag tycker om det ovanliga. — Allt hvad ni företager er år utmärkt. Hon rodnade; hennes bjerta klappade högt; det föll henne svårt att icke röja att det, som tycktes endast vara ett infall, i sjelfva verket var frukten af en noga genomtånkt plan. Harald såg denna afton ovanligt bra ut. En smakfull klådsel upphöjde det vackra ansigtet, och hans eljest milda ögon hade ett kraftfullt, sjelfmedvetet uttryck, som behagligt kontrasterade med de milda dra