Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1851, sida 1

Tneatern var nåstan tom, Berlinarne tyckas icke värdera den skatt Tyskland eger i Göthe. Vi Danskar ega öfverhufvud en mera omsorgsfull bildning ån Tyskarne. Det går med oss som med presten på landet, hvilken låser hvarje tidning, hvarje bok som hinner till honom två eller tre gånger, hvartill de som befinna sig midt i verldens hvimmel hvarken hafva tid eller ro. Huru lyckliga äro icke vi på våra vackra öar och halföar, der vi, i förhållande till fasta landet kunna hålla oss fria från verldsandens sjukdomar. Helsa mitt älskade Danmark, der det år skönt att lefva, tungt att dö, helsa det tjusande land vid saltan östersjö, med sina dalar och bokskogar! huru tillväxer icke kårleken till fosterlandet, ju långre man år derifrån! Harald Rosenstjerna var åfven på spektaklet, men han såg mig icke. Han lefver ett muntert lif, och tycks icke hafva brist på vånner. Jag har tånkt på att göra mig underråttad om honom hos grefvinnan Klinkoff, som flyttat hit och hvilken han dagligen besöker. Jag känner hennes kammarjungfru, en liten treflig flicka, som jag tråffade på jernbanan. Når grefvinnan någon gång år utrest, skall jag besöka henne. Stundom har jag äfven sett Harald i sällskap med en Italienare, åtminstone ser han ut som en sådan; men hans ansigte behagar mig icke synnerligen. Jag fruktar att Harald icke förstår att välja sina vänner. Han år allt för Öppen och godhjertad. Jag hoppas vål någongång tråffa honom på gatan, och då bjuder ban mig säkeri till sig, ty dumdryg år han icke. Kära Clara, skall jag vara uppriktig, så år jag nu verkligen glad öfver, att ditt öde icke mera år beroende af honom. Jag bar under mina hvilostunder skrifvit en hel hop poesier, dem jag vid tillfålle skall sånda dig. Jag kan icke beskrifva huru min själ mer och mer mog