Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 1

—— —— Det var en ung man af omkring 23 år, för hvilken Fredrik öppnat dörren. — Uar du gjort hvad jag bad dig om, Fredrik? sade han; är din sar invigd i vår hemlighet, och vågar jag komma in för att se Clara i hennes eget hem för första gången i mitt lif? — Min mor rådde mig att icke säga något åt min far, och jag fann det ganska riktigt, ty han är litet besynnerlig. För resten kan ni få se Clara, om ni blott behagar stiga in i detta rum, så skall hon snart komma till er. — Säg du till mig likasom jag till dig. Vill du kanske att jag skall kalla dig hr Clausen? — Nej, det är icke min mening! Hellre säger jag du och Harald. — Således Fredrik Clausen och Harald Rosenstjerna, två uppriktiga vänner. en unge baronen hade inträdt i ett stort rum, som f till möbelmagasin. Fredrik gick in till sin sysker. Baronen promenerade otåligt fram och tillbaka på golfvei. Han stannade framför en stor spegel under en lampa, som upplyste rummet. Det var en intagande ung man. Hans friska ansigte utmärkte sig för ädla, regelmässiga drag. Den fint böjda näsan och de godmodigt leende läpparne gåfvo honom något inbjudande. Man kunde icke se honom utan en behaglig känsla. Ögonen vittnade om en uppriktighet som mäste ingifva hans vänner oro, ty det tycktes som om han lätt knnde blifva en kastboll i samvetslösa menniskors händer. Man föranleddes till den önskan, att en god genius måtte vaka öfver hans öde och bevara den renhet, som uppenbarade sig i hans blick. Han var af medelmåttig längd, hade mörk-blondt hår och hans vilbildade händer utmärkte sig genom en särdeles hvithet och slnhet.