i UYLmRnAKNGUA P1d011 1111 MR FLr7rritrtgffti 7 i) 94 svarande: eljest kan jag ej begripa huru man deraf kunat draga den slutsatsen, att brottsligheten vore satt utom all tvifvel genom denna promemoria. Det innebår en grym godtycklighet, att utan all grund antaga en skrift för anterieur, som lika vål kan vara posterieur, och hår i sjelfva verket så var. Och blott hårigenom år det likvål som man fått sannolikheten förvandlad till visshet!! Det år dock förfårligt. Skall jag vara brottslig — och brottslig ånda till den grad att det år utan all fråga — derföre, att några personer först utspridt ett rykte om något som jag skulle hafva gjort, och jag sedermera uppsåtter en skrift, hvari jag genomgår försvarspunkterna emot ett så infamt rykte? 2. Jag har också sett i utlåndska tidningar, att apothekaren Keyser i Stockholm beråttat, det jag hos honom efterfrågat opium; samt huru mycket en menniska kunde tåla deraf utan att dö: eller af hvilket qvantum hon doge: eller så bortåt. Sammanhanget med denna anekdot år den, att jag vid den tiden (under April eller Maj) var besvärad af sömnlöshet; och då det i Rosåns bröstdroppar (som Jag brukade begagna) befintliga opium ej verkade till sömn, gick jag till Keyser, som jag personligen kånde, för att få ett mera rent opium: men hvarvid jag tillika gjorde mig underråttad huru mycket man kunde taga utan skada för lif eller helsa. Denna fråga var ju högst naturlig, och just beråknad för såkerheten. Nu ser det ut, som om man vid polisundersökningen velat förstå saken aldeles i motsatt sens; nemligen, att jag önskat veta qvantum satis af opium för att döda en menniska!! — Hvad berättigar till en så oerhörd godtycklighet i antagande af den ena förklaringsgrunden i stållet för den andra? 3. Vidare påstår man, att iag velat kasta misstanka på den stackars flickan Amanda Brandt, för allt det hiskeliga som timat hos v. Schewen. Detta år en fullkomlig osanning. Det år gubben v. S. sjelf som från början misstånkte henne, och ofta meddelade mig sina tankar derom. Jag hårde vanligen derpå, utan att såga hvarken nej eller ja, emedan jag ej visste huru det kunde hånga tillsammans. Flere gånger försvarade jag henne; och då gubben blef stygg mot henne, och hade i sigte att draga henne inför polisen, låt jag genom hennes bekanta varna henne att ej gå hem till gubben får att ej utsätta sig för svårigheter. Är detta att hafva velat skada eller kasta skugga på henne? Jag ville tvertom hjelpa henne. För min del tror jag, att gubben gjorde henne orått, så mycket mer, som det han beklagade sig öfver för det mesta var inbilladt; och till en del rent af imagineradt, såsom det synes, med flit. Hit hör t. ex. talet om den -förskräckliga stölden, hvarom jag skrifvit i ett föregående. (Almqvist syftar hår på ett bref, dateradt Wangerog vid Bremen den 24 Juni, som kom hr Hjerta tillhanda för 14 dagar sedan, och hvaruti A. förklarat sin bekantskap med gubben v. Schewen och sina förhållanden till honom på ett sådant sått, som måste helt och hållet angå A. och S. enskildt.) (A. B:s anm.) 4. Också skall jag vara Namnförfalskare! — Hvad det år för ett namn, eller hvilka namn, jag skall hafva förfalskat, det begriper jag icke. Om denna infama beskyllning kan jag således icke vidare utlåta mig ån att den år komplett osann. 5. Slutligen må följande allmånna anmårkning tillåtas mig. För att om polisundersökningens beskaffenhet döma af de uppgifter jag sett i tidningarne, kan jag ej annat finna, ån att man, af förutsattad tanke eller fördom mot mig, i processualen gått till våga på helt annat sått ån svensk lag bjuder och menar. För antagande af en persons brottslighet (eller ens sannolikhet dertill) erfordras antingen klara bevis, eller dock tydliga anledningar (icke en motparts blotta påståenden). — Når nu de v. S:ska utskickade inför polisen begårde undersökning, och det bland annat blef frågan om mig, skulle man hafva tillsport dem: -Har ni sjelf sett A. göra det eller det, hvarom fråga är?Nej! — (De måste nödvåndigt svara nej, om de ej åro menediske.)