Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1851, sida 1

— Der hvilade hon, der skall jag äfven lägga mig. O Gud! måtte min sömn blifva lång! — Men hu! det är en förfärlig graf, återtog hon, då hon så likkistor på alla håll. Hvarföre gick jag icke att dö på Orignys kyrkogård; mina ögon skulle då hafva slutit sig i himlens åsyn; här äro de döda fångar, men der äro de fria, de äro närmare de lefvande, höra ljudet af deras steg, af stormarna, vinden och regnet, de känna vinter och sommar; de hafva en trädgård öfver sig och förvandlas i vexter och blommor; här betäckes de döda endast af kalla stenar. Margareta tog den ena lampan med darrande hand och återvände till trappan. Under vägen stötte hennes fot emot den marmorkista, som af Jacques Taillefer var bestämd för fröken de Meseray. — O min far! sade hon, i det hon lyste på inskriptionen och såg de tre orden helgonet, jungfrun, marijjren, det är mitt namn som borde vara inristadt här, Aunu djupare tärde hennes smärta; och, glömmande sitt begär att återse soleu, fattade hon den lilla flaskan, utryckte korken med konvulsivisk häftighet och drack ur allt det opium som fanns deri med en känsla af på en gång glädje och fasa. — Allt är således slut! sade hon vacklande. Hvalfvens echo upprepade sorgligt dessa älskandes och döendes sista ord: Allt år slut! Hon återvände nu till likkistan. Då man såg henne så blek i derna dystra enslighet, skulle man kunnat taga henne för ett qvinligt spöke. Hon nedsatte lampan på dess plats, och andades tungt, liksom efter en häftig promenad. Sedan hon höjt knä, började hon bedja. — Emedan echo upprepade hennes ord, tyckte hon sig bevista sin egen begrafning. Hon fruktade för döden och ville fly, men döden släpper aldrig sitt rof; döden stod framför henne, och redan kände hon på sina