söka att vägleda lolket och 81tva det några I råd, som möjligen kunna rådda det i den förestående krisen. Man har gjort den riktiga anmårkningen, att hvad man mest har att frukta vid valet af en ny grundlagsstistande församling år, de splittringar som skola uppstå inom det stora konservativa partiet i landet. På ingen tid vore det mera nödvändigt ån just nu, att alla de, hvilka tillhöra det såkallade ordningens parti, sluta sig tillsam mans på en gemensam terrang. Om framtiden kunna vi icke blifva eniga; ty såvål hår i församlingen, som ute i landet herrska de mest skiljda meningar om hvilken regeringsform Frankrike bör hafva. Vi vilja alltså hålla oss till det nårvarande. Hvilket parti, med undantag af republikens, tror sig för ögonblicket kunna göra sina åsigter gållande i verkligheten? Äro vi icke alla ense om, att de nu gållande institutionerna böra bibehållas, då de åtminstone hafva den goda sidan, att de hålla framtiden öppen för oss, och att de, om de behållas, böra göras så oskadliga som möjligt? Hår år den terrång, på hvilken vi kunnat uppehålla oss i tre år, utan att krånka vår värdighet eller uppoffra vår åra: vi böra icke dfvergifva denna vår stållning i det ögonblick, då det just år af högsta nåden att intaga en sådan. -Några i kommissionen ville att det uttalades i rapporten, att revisionen önskades för att förbåttra republikens institutioner, men denna redaktion förkastades af majoriteten, på det att det icke skulle synas, som om vi ville gå den tillkommande församlingens beslut i förväg och binda dess frihet. Vidare inståmde kommissionens medlemmar deri, att, om den i författningen föreskrifna majoriteten icke kan uppnås för revisionen, om den nu gållande författningen blifver beståndande, så bör den åtlydas, och vi hoppas, att församlingen skall uttala sig lika enståmmigt om denna punkt. -Det bör vara nationalförsamlingens fasta vilja icke blott att sjelf åtlyda författningen, utan ock vaka öfver att den blifver åtlydd af alla. För att gifva denna uppfordran ånnu mera kraft, föreslår kommissionen henne, att uti inledningen till resolutionen, då den förelägges henne, upptaga Art. III af författningen. Det skall derigenom blifva klart för hvar och en, att vi blott under de vilkor författningen sjelf angifver, vilja revidera densamma. Vi antaga, att så vål regeringen som hvarje medborgare skall erinra sig, att hvarje försök att förleda folket till ett försattningsstridigt äterval, från det ågonblick författningen icke långre lagligen kan föråndras, skulle vara icke blott opassande utan snarare ett brott (rörelse). Vår församlings tid m. h., år snart tilländalupen, men ånnu år den herre Öfver sig sjelf och öfver framtiden, den håller ett helt folks åde i sin hand och kan med ett ord oåterkalleligt afgåra det. Hvilket beslut församlingen ån må taga, skall landets lycka eller olycka för lång tid bero deraf. Vi skola erhålla bifall eller tadel icke endast af dem, som nu med ångslan afvakta hvad vi komma att gåra, utan ock af det kommande slågtet. Inför en så förfärlig och långvarig ansvarighet skall såkert enhvar glåmma sina egna interessen, ögonblickets lidelser, afundsjuka och hat, ja, tillochmed sina vånskapsförbindelser, för att blott tånka på fåderneslandet och på historien (bifall till höger).Det skarpa utfall rapporten gör mot den nuvarande presidentens återvåljande, förlorar en del af sin betydelse genom den förklaring, hr de Toqueville afgaf vid revisionskommissionens måte, hvilket egde rum före upplåsningen af rapporten i Nationalsörsamlingen. Då det nemligen under detta möte uppstod en liflig debatt om detta utfall, mot hvilket i synnerhet Odilon Barrot drog i hårnad, förklarade hr de T., att det icke varit hans afsigt att binda församlingen i afseende på möjligheten af ett försattningsstridigt återval, eller att vilja beråfva någon enda sin frihet att beståmma sig för den eller den kandidaten i håndelse folket af egen maktfullkomlighet skulle återvålja den verkstållande maktens åfverhufvud. F— — Aftanhladat 2. Jan IN dannac innahållar