Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1851, sida 1

altaret; nu skall jag dö i en graf... Ack! om du icke hade sönderrifvit min brudklädning: skulle jag hafva tagit den till min dödsdrägt... Sorgliga bröllop... Du gjorde mig mycket ondt, Arnould, då du sönderref denna kludning! Var det väl mitt fel? Min far önskade ju detta olyckliga äktenskap, han ville att vår familjs dygd skulle räddas från onda tungor. Denna Önskan kunde icke uppfyllas. Beklaga min far och trösta honom ända till hans sista stund. Jag ville endast skrifva ett par rader till dig, och har alldeles glömt att sluta. Förlåt mig allt detta pladder; jag är ju en qvinna; och dessutom tilltalar jag dig för sista gången. Kanhända träffas vi åter i himlen. Du kommer vil ihåg den lilla flaskan opium, som jag fann i VAbbaye: jag gjorde väl då jag gömde den. I djupet af mitt hjerta anade jag att den var ett godt hittegods, den var ett arf efter en döende, en skänk af olyckan: Ack! var den icke för mig den bästa gåfva i verlden? Farväl Arnould. Hvarföre kan jag icke säga: tills vi återse hvarandra! Emmelina har ingen annan än dig på jorden, älska henne alltid. Glömmen ej att under de långa vinterqvällarne stundom tala om Margarela. Och i vår, när rosenbuskarne åter slå ut sina blommor, gån då i min fars trädgård och plocka några, såsom ett minne af mig. Farväl! farväl! Margareta Taillefer. Sedan Margareta skrifvit detta bref, sände hon en bön till Gud och gick till hvila; hon sof lugnt ända till dagningen. — Jag trodde att jag redan var död, sade hon i det hon öppnade sina vackra ögon; hvarföre skulle jag åter vakna?