hittills sett i dylika fall. Utskottets majoritet har dock icke gifvit vika för dessa grunder. Den förnekar icke saran af revisionen, men den tror på dess nödvändighet. Man bör visserligen icke alltför lätt låta sig ledas af den allmänna opinionens stråm, men ofta fordra klokhet och fosterlandskårlek att man följer den. I fria lånder, sårdeles i demokratiska stater, der hvarken det goda eller det onda fullbordas annat ån af folket sjelft, gåller det framför allt att bibehålla dess tillgifvenhet och förtroende. Man gör det blott förtvisladt och föranleder det att vålja sig andra ledare och följa andra politiska grundsatser, når man nekar det ett låkemedel som det fordrar för sin sjukdom. Vi böra ej eller glömma, huru besynnerlig och huru helt ny vår belägenhet år för ögonblicket. Om presidentens val hade egt rum på den i lagen faststållda tiden, den 12:te Maj 1849, så skulle presidentmakten hafva öfverleft församlingen ett år. Först år 1861, således efter förloppet af 12 år, hvarunder erfarenhet kunde samlas och gåsningen få tid att lägga sig, skulle man fått se öfverhufvudet för den verkstållande makten afgå samtidigt med den lagstiftande församlingen. Men enligt lagen af den 28:de Oktober 1848, som år upphåfven genom Art. 116 i författningen, blef presidenten utnåmnd den 10:de December 1848 och icke destomindre år hans embets tid utlupen nåstkommande Maj. I samma månad skall således, blott med några få dagars mellantid, den verkstållande och lagstiftande makten öfvergå i andra hånder. Säkerligen har aldrig något stort folk, som tillika år oförberedt att göra bruk af den republikanska friheten, varit utsatt får ett sådant sammantråffande, eller någon nyfödd författning för ett så farligt prof. Och hos hvilket folk skall denna maktens totala förmörkelse föregå? Hos ett folk, som, ehuru det tidigare ån något annat bortjagat sina regeringar, dock i högre grad ån hvilket annat som hellst har behof af att regeras. -De folk, hvilka tillhöra en förbundsstat, tillochmed de, hvilka, utan att hafva delat souveråniteten, ega en aristokrati, eller hafva provinciella friheter, hvilka åro rotfåstade i sederna, kunna långe ega bestånd med en svag regering, ja, åfven en viss tid helt och hållet vara en sådan förutan. Ty hvarje del affolket har ett lif i sig, hvarmed det kan hålla sig uppe, medan det allmänna lifvet för en tid afstannat. Men höra vi till dessa folk? Hafva vi icke centraliserat förvaltningen, och sålundt skapat en regering, som år den låttaste af alla att störta, men derjemte den, som minst kan undvaras? -Och på hvilken tid år det som landet skall såttas på ett så farligt prof? Kort efter sedan en stor revolution föregått, och innan ånnu passionerna, som en sådan alltid lemnar efter sig, hafva slocknat. Den fara för hvilken vi utsåtta oss må i sanning kallas utomordentlig. Det enda medlet att afvårja den, att förhindra det statsmakten öfvergår i okonstitutionella hånder, år att uppdraga hela statsbestyret för en tid åt en grundlagstiftande församling, som kan stödja sig så vål på folkets auktoritet som på sin egen ungdomskraft. Man kunde visserligen invånda, att faran år mera skenbar ån verklig; ty regeringssåtet skall aldrig stå tomt; i samma ögonblick den ene af regeringsauktoriteterna dör, år den andra redan född. Detta kan vara sanntitheorien, men icke i praxis. Maktens öfverslyttande från den ena auktoriteten till den andra kommer alltid att blifva förbundet med fara. Och, åfven om denna blott vore inbillad, äfven om den endast funnes till i folkets tankar, skulle den icke derför vara mindre, och man bör likavål vara betänkt på dess afhjelpande. Vi utsåtta oss eljest för, att folket i sin förtviflan tager sin tillflygt till olagliga medel. Låtom oss nogare betrakta folkets ståmning och förhållanden. Folket blef öfverraskadt genom Februarihändelserna, det nekar ingen. Då var folket miasnöjdt, men ånnu icke revolutionärt. De sista 60 årens många föråndringar och stora håndelser hade tröttat det; det hade ännu icke fullkomligt uthvilat sig, då Julimonarkiens ovåntade fall störtade det i en af de mårkli