Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1851, sida 1

— —— — ——— — än en gång sprang jag bort i en vrå för att dölja mina tårar, jag fann redan ett eget behag i att gråta, och anklagade mig sjelf derför under bigten såsom en stor synd. Min stackars far märkte icke att jag led i detta värdshus som genljöd af onda tungors tal. I början lyssnade jag med spänd nyfikenhet dertill, men småningom uppreste sig mitt hjerta deremot, och alla de onda orden blefvo för mig lika många förgiftade pilar. Jag vågade icke anförtro min far detta, utan led helt ensam. Ack! när man kan förtro sig till en vän, lider men icke mer. Andtligen en Söndag, — ack, det var en skön dag! — tröstade mig din kärlek; men knappt var jag vid ditt bjerta, ty lå långt kom jag verkligen, förrän fröken de Meseray åter jagade mig derifrån. Hon har intagit min plats; jag har hämnat mig på henne, då jag tog hennes plats i fängelset och nu tager den i grafven. Förlåt mitt högmod, Arnould ! De sista raderna blefvo till hälften utstrukna med ett Penndrag. Jag. beklagar mig: hvilken svaghet! Det är således mycket ljuft att beklaga sig! Jag sade dig, Ärnould, att mitt lif har varit olyckligt: hvilken osanning! — min Gud, förlåt mig! Har jag icke haft en himmelsk glädje på jorden? har jag icke älskat dig, Arnould? — Ack! om jag ändå före min död finge inandas en hyacints rena vällukt! Nordanvinden piskar taket och tjuter i skorstenen. Hvad jag älskade och ännu älskar dessa vilda ljud! Jag var icke verkligen olycklig förr än sedan du gifvit mig äktenskapslöftet. Jag visste väl, att detta var omöjligt, jag anade att ditt offer ej skulle fullbordas och ändå nedtrycktes jag deraf. Jag har beredt mig till döden såsom till en högtidsdag. Det är också verkligen en högtidsdag, som jag länge väntat. I början ville jag dö under guillotinen, sedermera på vår bröllopsdag, då vi kommit från