Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1851, sida 1

Man skall frukta Gud — menar hr Fjellstedt — d. v. s. icke så som barnet fruktar att göra annat än hvad den ålskade fadren vill och önskar, utan så som brottsligen rådes för straffet eller som slafven darrar får piskan. Men hr Fjellstedt vill åfven att man skall på lika sått frukta djefvulen. Lås, t. ex., i 2:dra håftet af Bibelvånnen, der en lång uppsats förekommer om djefvulen och hans englar.Denna uppsats innehåller i dess hela vederstygglighet, den orientaliska låran om satan, naturligtvis behörigen fårglagd och åndamålsenligt utmålad af hr Fjellstedt. Hr Fjellstedt tyckes med all makt vilja förkroppsliga satan; når man låser ifrågavarande uppsats, kommer man ovilkorligen att tånka på de kluddiga målningar, som förestålla honom med lång svans samt med horn på panna och knån. Men herr Fjellstedt år framför allt annat mån om att för sina låsare upprepa och inskårpa, hurusom frihetsstråfvandetår satans första och sista kånnemårke! (Må den frisinnade pressen lågga detta på hjertat.) Vidare lår oss hr Fjellstedt, att de lagar, som satan stiftat, åro inskrisna i den allmånna anden, som kallas tidsanden!(Hvem vill hädanefter våga att upptråda till tidsandens försvar?) Dessutom får man veta, att satan begagnar -upplysningen och bildningen (den falska naturligtvis!) såsom sina -hufvudsakliga hjelpmedel.(Hvem vill numera föra upplysningens och bildningens talan?) På ett annat stålle påstår hr Fjellstedt, att många af våra -läroverk blifvit tagna i beslag,så att derifrån utgå lårare nch embetsmån, i förstånd och sinne får all högre sanning förmörkade och i sina hjertan förpestade.(Bort med våra låroverk!) Långre fram står det, att de sköna konsterna blifvit till en fårfårlig grad af den orene anden tagna i tjenst, sårskildt nåmnas målare konsten, skaldekonsten, tonkonsten. (Det år då godt, att icke vara konstnår!) -Men framför allt vill den orene anden hafva snillen i sin tjenst.. (Hr Fjellstedt år väl icke något snille?) Vi vilja icke spilla tid på att upprepa allt, hvad hr Fjellstedt har att beråtta om satan. Konstnåren, vetenskapsmannen, snillet, ifraren för tidsandens framåtskridande, utbredaren af upplysning och bildning, frihetsideernas försvarare — alla har den orene anden tagit i sin tjenst. Hvem år då fri från denne andes makt? — Låsarepresten, naturligtvis, den dolske hycklaren eller den fåkunnige svärmaren! Det skulle varit alldeles öfverslödigt att varna för så grofkoniga utgjutelser, om ej, såsom ofvanför år anmårkt, hr Fjellstedt egde så stor ösning att i sin framstållning blanda lögn och sanning om hvarandra, hvarigenom enfaldigt folk lått skulle kunna förvillas, derest icke knepet blefve afslöjadt. Ingen kan varmare ån vi vara genomträngd af den öfvertygelsen, att en sann religiositet utgår vilkoret för menniskans både timliga och eviga sällhet. Och just derför vilja vi hafva Christi milda låra ren och oförsalskad, utan sremmande tillblandning. Och just derför kunna vi icke med likgiltighet åse, huru kristen domen försuskas och grumlas.